whodouthinkur

Hur fan kan man ha sex med sin egen kusin eller syssling? Eller gifta sig med sina kusiner? Det är fan riktigt vidrigt, sen undrar dessa människor vad det är för fel på deras barn? EEHH hallå du har precis haft sex med din egen kusin, och du tror din unge kommer bli normal? Idiot...

Det finns en del killar som inte hittar några tjejer här i Sverige, så de åker till sina byar och importerar nån kusin, jag undrar då, skäms de inte? De är uppvuxna i ett land och bor i det landet, men väljer att följa sina föräldrars kultur och tradition, som är en helt annan än den de är uppvuxna i här i Sverige, det är ju riktigt sorgligt. Att vuxna människor inte vågar stå emot sina föräldrar, och sedan säger dem att det är på grund av respekt, det är inte respekt, det är inte bara barnen som ska respektera föräldrarna, föräldrarna måste respektera barnen för att barnen ska kunna respektera föräldrarna, det handlar om att inte bli utfryst från sin familj, för de där människorna som gör så mot sina barn är iskalla i själen, de kan inte veta vad barnets bästa är, de väljer inte att se sitt barn lyckligt, de väljer att tillfredsställa sig själva först ,de vill bara gifta bort alla sina ungar innan dem dör, Vad fan spelar det för roll om inte alla dina ungar är bortgifta, världen kommer inte att gå under för det. Ditt barn kanske vill leva ensam och ha kul, alla är inte skapta för familjelivet....PS det här gäller inte bara kilar, finns tjejer som bli bortgifta när de åker på semester också, nu tog jag killar som ett exempel i bloggen. ds.

Jag tror att man själv bestämmer över sitt öde, jag tror inte att det finns något större som bestämmer allt åt oss, självklart så händer vissa saker av en anledning, men jag tror att människor som lever efter filosofin att man inte kan styra över sitt öde är fegisar, de vill inte ta ansvar och är rädda för att till exempel satsa på vissa saker i livet, de skyller på ödet istället för att skylla på sig själva när de inte uppnår sina mål. Om man verkligen bestämmer sig för att göra något i livet och satsar fullhjärtat till 210% så vet jag att man kan lyckas, ingenting är omöjligt, bara har viljan och orken. För man kommer säkert att misslyckas någonstans på vägen, det är bara de som vågar misslyckas som kommer lyckas, och orken måste man ha för att börja om på nytt, egentligen behöver man inte den om viljan är tillräckligt stark. Jag blir irriterad på människor som bara sitter och väntar på att deras liv ska bli bättre, man kommer ingenstans genom drömmar, man kommer någonstans genom handlingar och åter igen handlingar ingenting annat....

Jag ligger och tittar på Oprah och gråter, det handlar om 2 syskon vars föräldrar blivit mördade av deras farbror när de var små.

De berättar att varit arga på sina föräldrar för att de inte var där när de fyller år, att det var jobbigt i skolan när alla barnen gjorde mors/fars dag presenter gjorde dessa 2 barn presenter till mormor. Den här tjejen berättar att när hon känner sig ensam brukar hon gå till sin mammas grav och prata med henne, att hon gör det som alla tjejer gör eftersom vi behöver ha våra stunder med våra mammor. Alla ni som känner mig vet att jag är extremt känslig när det kommer till mammor, så jag började störtböla och jag försöker alltid sätta mig i någons situation, så tänkte jag tänk om jag inte hade haft en mamma? Vart hade jag då varit idag? En mamma påverkar en så himla mycket i livet, hon är den som ger en liv, som tar hand om en, som kramar om en när man ramlar och slår sig, mammas mat, som man pratar med när man mår dåligt alla dessa underbara saker man har en mamma till, hur skulle livet se ut utan en mamma, speciellt i ens unga år? Jag kan inte föreställa mig ett sådant liv. En mamma är ju ens trygghet när man är liten, hon är den största tryggheten man har.

Vidare i programmet pratar de även med den här farbrorn som som mördade deras föräldrar, han säger att han gör den här intervjun för att förhindra att samma att ska hända någon annan, att om han inte hade börjat med droger hade det aldrig hänt. Han ber om ursäkt till barnen.

Vidare i programmet lämnar Oprah och hela publiken studion, för att ge familjen en sista stund tillsammans, barnen förlåter honom för att han har mördat deras föräldrar, de vill inte att han ska avrättas, de säger att det inte kommer att ge dem föräldrarna tillbaka, och det har de ju rätt i, det är verkligen starkt gjort av barnen. Dottern säger det är inte rätt att du blir avrättad, ingen har rätt att ta dit liv förutom gud, eftersom han är den som gav dig livet, även om du tog något stort ifrån mig, så har ingen rätt att ta ditt liv, det är verkligen storsint att säga så till någon som tagit ens föräldrars liv, jag tror ine jag hade kunnat prata så lugnt och sansat med en mördare som de precis gjorde...

Tror ni att det går att styra över sin känslor, kanske inte helt men någorlunda? Jo det gör det för jag kan säga att jag kunde göra det förut, jag kunde bara stänga av helt och hållet när det kom till vissa saker och inte känna något, det var jävligt skönt ibland men inte alltid, för när man stänger av sådär då sårar man personer i sin omgivning. Nu jag har glömt bort hur man gör, jag har inte behövt göra det på länge, och jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer behöva göra det igen.

När man stänger av sina känslor, så går det inte att sätta igång dem igen, (angående det de blivit avstängda för), Jag har aldrig lyckats iaf På det sättet skyddade jag mig själv från att bli sårad, jag lät aldrig heller någon komma mig riktigt nära inpå livet, delade inte med mig av mina innersta tankar och känslor, jag höll dem alltid för mig själv. Nu kan jag inte hålla dem för mig själv, jag kan men det är svårt och jobbigt, jag säger hellre vad jag känner för att det är lättare så, och jag tycker det är mer rätt att säga vad man känner än för att hålla inne med det, Om jag gör något som sårar en person och den personen inte säger det till mig, då kommer jag fortsätta eftersom jag inte vet om att det sårar personen...Men för en person som inte är van vid att tala om hur den känner är det väldigt svårt att börja göra det, det känns som att man gör något konstigt, som att man på något sätt går emot sig själv, men det är skönt sen när man har vant sig...

Har man rätt att ställa ultimatum på sin partner? Och i så fall när? Och vilka ultimatum får man då ställa?

Om man ställer ett ultimatum på sin partner som till exempel barn eller förlovning, då gör man det av egoistiska skäl, jag förstår att man kommer till en punkt i livet när man vill dessa saker, men ger det en rätt att ställa dessa ultimatum på sin partner?

Om din partner går med på dessa ultimatum för att inte såra dig, eller för att inte förlora dig, gör han rätt i det? Mår du som person bättre när han/hon går med på ett ultimatum som han/hon egentligen inte vill men gör det bara för dig skull. Känner du dig inte dålig som person som har tvingat fram detta beslut i din partner, det har ju inte kommit fån hans/hennes hjärta. Personligen tycker jag att det är fel att ställa ultimatum i förhållanden, man ska inte behöva gå så långt utan man ska kunna komma överens om saker och ting.

Jag såg precis en kortfilm på Svt, den heter res dej inte. Jävligt stark och gripande faktiskt, har aldrig riktigt tänk på vilket jävla tryck det egentligen är och vilken press det är bland unga killar, hur mycket de hetsar varandra till våld och annat skit. Men vi tjejer är inte mycket bättre vi heller, vi pressar också varandra till massa skit. Vad gör man för att undvika detta, går det ens? Ungdomar hade mått mycket bättre utan all denna press och stress från sina kompisar, kompisar. De ska väl vara där och stötta varandra, inte få varandra till att göra massa skit, och skada andra människor? Och är det så att någon av ungarna försöker göra det rätta, och prata med en vuxen blir den utfryst och anses ha gjort ett big no no.

Är det värt att förstöra någons liv bara för att man inte tänker på konsekvenserna och för att man vill ha en adrenalinkick? Eller att få grabbarna och tjejerna att tycka man är tuff. När jag tänker ibland på när jag själv ska ha barn, tänker jag ibland att jag vill ha en pojke, de har det lite lättare i livet, men efter att ha sett den här dokumentären och läst om ungdomsvåldet så undrar jag om de verkligen har det lättare? Jag tror att de på ett sätt har det lite svårare i tonåren än vad tjejer har, och vi har det också jävligt tufft. Det är tufft att vara ung, man har ju kul som fan, man hittar alltid på massa roliga saker med sina vänner, man har inte lika mycket bekymmer och problem, men ändå så är man på något sätt pressad och stressad till att passa in eller till att göra bra ifrån sig, att vara klassen clown, att vara den som ska fixa spriten eller röka, ja vad som helst det är alltid något. Men någonstans innerst inne tror jag att om en ung kille hamnar snett är det svårare för honom att komma på rätt spår än vad det är för en tjej...

Här har ni länk till trailern

http://www.youtube.com/watch?v=ZcxvBZHVPnc

Jag har själv varit storrökare, jag började röka när jag var 14 och slutade när jag var 24, när jag var ute och festade kunde jag röka 2 paket under en kväll, det är 40 cigarreter, fy fan vad vidrigt.

När man är rökare inser man inte vilken äcklig jävla pest lukt man sprider runtomkring sig, man inser inte hur äcklig den där röklukten är. Det värsta är såna fattiglappar till rökare som röker halva cigaretten, sen när bussen kommer fimpar dem och tar med sig halva fimpen in på bussen eller tunnelbanan, hela magen vänder sig då, och det är något jag störde mig på som rökare också inte bara nu.

Men det som är mest äckligt är när man ser småbarnsmammor med barn i barnvagnen eller i armen och sen en cigarett i andra handen, det ser så ofräscht och äckligt ut, det är i mina ögon white trash.

Om man har hållit sig ifrån cigaretter under sin graviditet, vad är det som gör att man då tänder en cigg när ungen är född? Eller ännu värre, kvinnor som är gravida och röker, de är bara helt jävla dumma i huvudet, och extrema egoister, förtjänar dem ens att bli mammor? Hur bra mammor blir dem undrar jag? Hur mycket bryr de sig om barnets hälsa när de utsätter barnet för nikotin när den inte ens är född?

En annan sak är människor som inte respekterar gravida kvinnor och icke rökare, Som sitter och blossar på sina cigaretter på tex uteserveringar eller på allmänna platser och blåser sin äckliga rök på hela omgivningen. Bara för att ni väljer att förgifta er själva väljer jag att inte göra det, om jag då väljer frivilligt att inte bli förpestad , varför ska jag då bli utsatt för det ändå? jag hoppas att det blir rökförbud på allmänna platser, det vore verkligen underbart.

Varför vågar vi inte följa våra drömmar? Är vi så rädda för att misslyckas att vi själva på det sättet väljer att misslyckas frivilligt utan att ens försöka. Vad är det värsta som kan hända om man misslyckas? Det är värre att inte försöka lyckas på grund av sin rädsla för att misslyckas än att inte föröka alls, då kommer man aldrig komma någonstans i livet, och man kommer att vara missnöjd med sig själv och sitt liv, jag tror att om man försöker och misslyckas så vet man i alla fall att man har försökt, man har gjort allt man kan och då vet man att man inte kan göra mer, eller så försöker man igen.

Människor som har varit nära döden tror jag ser livet ur ett helt annat perspektiv. Jag tror att de som har varit nära döden eller haft en hemsk sjukdom är de som verkligen vågar leva livet fullt ut, och att det är dem som inte är rädda att misslyckas eller liknande. Dessa människor är heller inte rädda för att visa sina känslor. De lever livet fullt ut.

De vet att livet är för kort för att vara feg, de vet att livet kan ta slut när man minst anar det, och jag tror att det är just dessa människor som uppskattar livet mest och ser allt det vackra i livet mycket mer än alla andra, de uppskattar även alla de fina småsakerna som vi inte ens ser som speciella längre, som vi bara tar för givet...

Det är lite roligt det här med fobier, de flesta människorna lider av någon slags fobi, men de flesta skrattar ändå åt andras fobier, för att de inte förstår den andra personens fobi, man tycker ju alltid att sin egen fobi är värst. Jag skrattar själv åt min egen fobi, jag har nämligen extrem fågelfobi, och jag får verkligen panik när en fågel, speciellt duva kommer i närheten utav mig. Mitt hjärta hoppar över 5 slag, det blir varmt och allting blir bara svart, jag skriker MAMMA MAMMA MAMMAAAAA 3 gånger i rad och precis som jag skrev drar jag ut på det sista A:t i mamma.

Jag tar även ett snabbt andetag och gör ett konstigt ljud, tar tag i den människan som är närmast och söker skydd under den personens armar. En gång när jag var vid T-centralen helt ensam skulle jag möta mina kompisar vid Burger King på plattan, så gick jag som vanligt, plötsligt började massa duvor flyga, jag tog tag i personen närmast mig och höll honom i armen, vid sidan om honom gick hans flickvän och höll honom i handen, jag skrek bara skynda skynda skynda och drog i den här stackars killen som i sin tur drog i sin tjej haha, När fåglarna var borta sa jag förlåt jag har fågelfobi, de bara skrattade och sa joo vi märkte det. Hahahaha

Jag har en hel del fågelhistorier till men jag orkar inte skriva för det skulle bli alldeles för långt, kan ta det en annan gång.

Att skapa ett liv tillsammans

Det största och vackraste 2 människor kan göra tillsammans är att skapa ett nytt liv, men att skapa ett nytt liv är väldigt enkelt, det är efterarbetet som är det svåra, att ta hand om det livet man skapat, se till så att den har det bra, och är trygg, att man har mycket kärlek att erbjuda till det lilla nya livet, och det är ingenting som man bara kan sluta ge kärlek till, man måste ta hand och vårda den hela livet tills man dör. Man måste lära det lilla livet rätt från fel, inte bara det utan en hel del massa andra saker också.

Jag förstår inte folk som föder barn och inte tar hand om dem, eller som lämnar dem, hur kan en förälder överge sitt eget barn, speciellt när det kommer till mödrar som överger sina barn, hur kan man ha ett hjärta att göra en sådan sak? Jag säger inte att det är okej för män att överge sina barn, men när en mor gör det är det värre, eftersom hon är den som har burit barnet i din egen kropp under 9 månader.

Jag läste en tidningsartikel häromdagen, den handlade om ett par i Sydkorea, de hade en 3 månaders bebis hemma, men de lämnade barnet hemma ensam så att de kunde gå till ett internetcafé och spela ett spel, spelet gick ut på att man skulle hjälpa en flicka att återfå sitt minne och sina känslor. Den här bebisen som var 3 månader dog, den svalt ihjäl, för att föräldrarna en gång om dagen turades om att gå hem och ge barnet mat. Vad fick föräldrarna för straff? Jo de fick 2 års fängelse, och mannan friades, eftersom hon var gravid igen, det är ju helt sinnessjukt, hon förtjänar inte att få ett barn till, myndigheterna borde sätta henne i fängelse och ta ifrån henne barnet så fort det föds...

Tiden är en underlig sak, den går fortare och fortare för varje år som går. För ett par år sedan hade jag en diskussion om det med en kollega på jobbet, och jag frågade honom då, varför går tiden så sakta när man är ung och få fort när man blir äldre? Han sa då att det antagligen går snabbare för att vi människor har mer erfarenhet och det händer mer saker i livet ju äldre man blir, och det gör att tiden går snabbare, jag tror att han hade rätt.

När jag var i mina yngre år ville jag bara bli 18 och sedan 20 så att jag kunde köpa cigaretter och handla på systembolaget, jag insåg inte att när man faktiskt fyller 18 och 20 att det kommer en hel del ansvar på köpet, att det är då ansvaret bara växer mer och mer för varje dag som går, och att alla ens handlingar faktiskt påverkar en, om inte förr så gör dem det senare. Jag har alltid i mitt liv bara gjort saker, jag har gjort dem för att jag bara känner för att göra dem, jag har aldrig tänk på vilka konsekvenser alla mina handlingar har haft, varken för mig eller personer i min omgivning, det är nu under den senaste tiden jag har börjat förstå att jag inte längre kan göra saker bara för att jag känner för det, för det påverkar både mig själv och persner i min omgivning senare i livet.


När man var yngre var man verkligen bekymmerslös, min mamma sa ofta till mig, Nensi, jag önskar att jag var lika gammal som du, men att jag visste allt det jag vet idag, när hon sa det då tänkte jag bara håll käften jag pallar inte lyssna på dig, men idag kan jag säga att jag förstår vad hon menar. Jag ser min syster som är 16 år gammal, hon är i sina bästa år, och jag tror verkligen inte att hon förstår hur bra hon egentligen har det, men jag tror även att det ska vara så, att man inte ska förstå vissa saker i en viss ålder, för vad ska man då tänka tillbaka till och skratta åt?

Oftast när man tänker tillbaka i tiden skrattar man åt vad man gjorde och hur dum man var, det är exakt vad jag gör just nu, jag tänker tillbaka och skrattar både åt hur dum jag var, hur roligt jag hade, och hur mycket jag ångrar vissa saker, jag ångrar dem bara för att jag sårade dem som stod mig närmast inte för att jag gjorde dem, för hade jag inte gjort allt jag har gjort hade jag inte varit den jag är idag, och jag kan säga att jag är stolt över den personen jag är idag...

Min pratglada
lilla moster Ajla, jag ska berätta lite om henne för er.

Hon och min morbror lärde känna varandra, eller träffades när jag var runt 10 år gammal. Jag kommer ihåg när jag träffade henne för första gången, jag tyckte att hon var så vacker, och snäll, och hon hade stora tuttar, såna som jag också ville ha., men jag var liten och platt som en pannkaka haha.

Min moster är en liten kvinna till synes, men låt er inte luras av vad ni ser, att så mycket stort kan komma från en liten person är bara bevis på att störst inte är starkast. Hon är en oerhört snäll och generös person, hon delar med sig av allt, framförallt sina känslor,Hon är inte rädd för att visa vad hon känner, och det är jättebra. Man känner sig alltid älskad av henne. Jag kan tänka mig att hennes barn mår väldigt bra när de har en sån bra mamma som hon, hon är en riktigt bra lyssnare, och hon kommer alltid med goda råd när man behöver dem, hon är förstående och kan sätta sig in i människors situationer och säga saker som hon menar som får en på bättre tankar.


Hon är väldigt rak och ärlig, skulle aldrig ljuga och säga något hon inte menar för att få någon glad. Hon är helt enkelt en riktig kvinna, och såna kvinnor som hon finns det inte många utav. Jag önskar att när jag blir äldre och har egna barn, att jag kommer ha sån drivkraft och så mycket kärlek att ge som hon har, jag känner inte många personer som kan ge så mycket villkorslös kärlek som hon kan. Hon är en riktig kämpe, hon kämpar ut i det sista och inte lite till, utan mycket till, och det gäller både hennes privatliv och hennes karriär. Hon är rolig, tycker om att skratta och skoja, tycker om att umgås med vänner och familj, hon gör verkligen allt för familjen. Hon var den som berättade för mig att blod är tjockare än vatten, hon var även med när jag fick uppleva det. Hon har ställt upp för mig många gånger när jag har haft det väldigt jobbigt i livet, och jag vill bara säga tack, jag älskar dig, du är en jättebra människa och du förtjänar bara det allra bästa i livet. Fler människor borde ta efter dig, för att du är en riktigt bra förebild.

Många pussar och kramar

Det finns människor som smörar för andra hela tiden, såna riktiga jävla suck up's, gud vad jag hatar dem! Sen finns det de som är idioter...

Varför finns det så många människor som inte vågar säga vad de tycker? De håller bara käften och håller med andra hela tiden, sen finns det dem som ställer frågor som de redan vet svaret på, bara för att fråga något, antingen spelar de riktigt dumma eller så är de dumma, helt jävla tomma i skallen! Nästa gång någon idiot frågar mig något som jag vet att den här människan redan vet kommer jag säga varför frågar du när du redan vet! Vad är det du försöker komma fram till? Det har hänt mig 2 gånger under 2 veckor att samma person har frågat mig 2 saker som den redan vet svaret på.

Sen finns det folk som försöker spela så jävla smarta hela tiden, och låtsas att de vet allt. Men guess what? ingen vet allt, jag vet inte allt, du vet inte allt heller, och hon eller han som sitter bredvid dig vet inte allt heller! Sluta spela så jävla fina och smarta hela tiden för gissa vad? Ni är genomskinliga och dumma som fan!

Ett annat sorgligt exempel jag kan komma på är detta:

Vi var ute på middag och krogen, flera bekanta, alla hade roligt och dansade och drack, men av killarna hade lite extra roligt, han gick nämligen och stötte på andra tjejer, medan hans flickvän och deras gemensamma kompisar satt där, om en människa beter sig så öppet framför sin flickvän och deras vänner, vad gör han då när ingen ser? Det sorgligaste av allt är att den här tjejens nära vänner inte hade mage att berätta för henne vad hennes kille gjorde. Jag undrar om hon än idag går runt ovetande om en sån sak? Vad är det för vänskap? Hade min kille gjort så bakom min rygg och mina såkallade närmaste kompisar inte berättade det för mig hade jag nog aldrig förlåtit dem.

Sen finns det en annan sak jag stör mig på hos invandrare, detta stör jag mig på extremt mycket, ALLA JÄVLAR SKA SPELA RIKA!! De vill att alla ska tror att de är gjorda av pengar, för det är såååå viktigt vad folk ska tycka och säga. Det  kan handla om dop, bröllop, födelsedag vad som helst  då ska alla spela rika och ingen kommer och ger en mindre än 500 kr det är skam att inte ge något dyrt,eller mindre än 500 kr, och det behöver inte ens vara en bra/nära vän, fuck you säger jag bara. Det känns som att det finns folk som anordnar fester eller tillställningar med sin ”närmaste” bara för att tjäna lite pengar på dem, jag har haft turen att se vilka av mina vänner som är ute efter materiella saker och vilka som är ute efter ren vänskap...

Jag förstår inte hur min pojkvän klarar av mig ibland, när jag är på dåligt humör dvs.

Jag tror fan det är värre att vara en pojkvän än en flickvän, vi tjejer har PMS och kan vara allmänt jobbiga och gnälliga mot våra killar, de får stå ut en hel del med oss. Vi gnäller hela jävla tiden, och vi har alltid ont någonstans! Det är i alla fall sällan jag hör David gnälla, jag gnäller nog tillräckligt åt oss båda hahaha

Men ibland håller han på och djävlas med mig så att jag blir ännu mer arg och bitchig mot honom, och då skrattar han bara åt mig, jag tror egentligen att ni tycker om när vi är på dåligt humör och griniga/arga över ingenting, för då kan ni hålla på och irritera oss  ännu mer. David kan ibland irritera mig så mycket att jag  bara vill börja  skrika eller gråta men istället så börjar jag skratta, och då säger han men det är kärlek älskling med en sån där len och fin röst så jag bara smälter hahahahahah

 Någon som känner igen sig?