Skilsmässor och barn
Alla skillsmässor påverkar barnen på ett eller annat sätt, jag tror inte det spelar någon roll hur gammal man är när ens föräldrar bestämmer sig att de ska skiljas, man blir påverkad ändå.
Man kan bli deprimerad och man kan anklaga sig själv, jag tror att de flesta barn anklagar sig själva i alla fall när dom är små. När mina föräldrar skiljdes kommer jag inte ihåg om jag trodde att det var mitt fel, men jag vet att jag tyckte att det var jobbigt. Jag var 6 år gammal. Jag önskar att jag kunde minnas hur jag kände då, men det känns som att jag har förträngt vissa delar av mitt liv och hur mycket jag än vill minnas så kan jag inte det. Det kanske är lika bra, men jag är så jävla nyfiken så det ger mig ingen ro. Men skitsamma, det kanske en dag bara dyker upp man vet aldrig.
Jag kan bara säga att deras skilsmässa har påverkat mig på ett positivt sätt, den har gjort att jag har lärt mig av deras misstag, Jag vet vad jag ska undvika för att det inte ska bli dåligt i mitt förhållande, jag vet ju inte allt vad jag bör undvika, men en hel del saker vet jag, jag vet vad man måste jobba på och när man går över gränsen. Jag tror verkligen på kärlek och att man kan leva med en partner livet ut, jag vet även att det inte är en dans på rosor, det är något som man ständigt måste arbeta på för att det ska fungera, jag vet att båda måste ge och ta, i vissa perioder kanske man måste ge mer, i andra ska man bara ta. Jag är väldigt glad över att jag blivit påverkad på det sättet jag blivit, jag kunde ha blivit påverkad negativt, och haft problem när det kommer till att stadga mig med min partner, att jag tex inte vill förlova mig eller flytta ihop, kanske aldrig gifta mig eller skaffa barn, för att jag är rädd att mina barn kommer gå igenom samma sak, jag är sjukt glad över att jag inte blivit påverkad på det sättet.
Men även om jag hade blivit påverkad på det sättet tror jag att jag skulle komma ut från den onda cirkeln, för jag är väldigt positiv och försöker alltid hitta en bra lösning på saker och ting, jag skulle nog inte tillåta mig själv att tycka synd om mig själv så mycket och bara tänka på hur det var för mina föräldrar, och vara rädd att samma sak kommer att hända mig, livet går ju vidare och jag är inte mina föräldrar. Det är inte mitt förhållande heller, det är deras, och mitt är mitt. Man kan påverka väldigt mycket och se till så att vissa saker inte händer, man kan inte undvika allt, men en del, det gäller dock att vara uppmärksam. Jag har väldigt bra kontakt med min mamma jag tror att det är därför jag ser på deras skilsmässa så som jag gör, vi pratar öppet om allting och jag lär mig mycket av henne hela tiden, utan att hon kanske ens vet om det för det är inte så att hon sitter och säger Nensi, det är si och så lär dig, gör aldrig ditten eller datten, hon berättar något för mig, och jag analyserar och ser för och nackdelar.
Hur som helst, det jag ville komma fram till var är att om ett äktenskap inte fungerar så bör man skilja sig, ett barn kommer inte att må bättre av att leva i ett dåligt äktenskap, den kommer att bli påverkad hur som helst, den kommer att höra er bråka och kalla varandra för massa saker, och vad kommer den då ha för bild av t ex respekt, hur ska man då lära barnet att det är fult att säga t ex du är dum i huvudet, när den säger, men du säger ju det till pappa? Hur förklarar man det? Hur förklarar man att det är inte okej att skrika så fort man blir arg, försök prata först, men du och pappa skriker ju! Barnen kan bli stressade, sova dåligt och må dåligt. Det är inte okej att hålla ihop bara för att man har barn, det viktigaste vid skilsmässor är att föräldrarna inte snackar skit om varandra när barnet är i närheten och att man ger barnet mycket kärlek och uppmärksamhet och pratar med den. Sen kan man försöka hålla god min vid överlämning och så för barnets bästa.
