whodouthinkur

Det finns 2 typer av pappor, bra pappor och dåliga pappor. Bra pappor är dom som tar hand om sina barn, som pratar med dom och tar hand om dom, och är engagerade i sina barns liv dom papporna som bygger upp ett band med sina barn. Sen kommer dom dåliga papporna in i bilden, en sån som min egen. När jag var 6 skildes mina föräldrar, min pappa är sjöman, så han har aldrig varit där så mycket ändå, mina barndomsminnen av honom är få, men det är fina minnen, och bra minnen. Det är mina minnen av honom som vuxen som har gjort att han är en dålig pappa. Hade han varit död hade jag kommit ihåg honom som en bra pappa, men han lever och har gjort mig besviken flera gånger, så det gör honom till en dålig pappa.

Jag förstår inte hur man som en vuxen människa kan skita i sitt barn, de är ett liv som man själv har varit med och skapat. Vad är det som gör att man tar avstånd från sitt eget barn, att man inte ringer sitt barn för att fråga hur den mår och hur den har det? Att man inte ringer när ens barn fyller år och säger grattis på födelsedagen, hur mår du? Jag har i många år undrat om det är jag som har gjort något fel, om det beror på mig, jag har ringt honom ofta, och pratat med honom, jag har till och med frågat rakt ut: Älskar du inte mig? Varför hör du aldrig av dig, om du inte vill ha någon kontakt med mig så kan du säga det rakt ut, då vet jag och kan gå vidare med mitt liv, då slipper jag känna att jag jagar dig, han har då svarat jo jag älskar dig jättemycket, du är min dotter och jag kommer att bli bättre på att höra av mig. Japp då har han skärpt sig, han har då ringt 2 gånger under ett år för att kolla läget, sen har det bara blivit som förut igen, och så har det pågått i flera år, tills jag till slut sa fuck it! Nu skiter jag i det här, jag behöver inte honom i mitt liv, jag har det mycket bättre utan honom, jag har en låtsaspappa som har varit med och uppfostrat mig och tagit hand om mig. Jag behöver inte min biologiska pappa, jag har det bättre utan honom, för det enda bra han har gjort i sitt liv är att han har skapat mig!

Det har snart gått ett år och jag har inte hörts med honom, jag har bytt mobilnummer och inte meddelat honom mitt nya nummer, för det är bättre såhär, han har inte gjort någon bra nytta i mitt liv hittills, och han kommer inte att göra det framöver i tiden heller. När jag får barn kommer mina barn ha en bra morfar dvs min låtsaspappa! Jag har varit både arg och ledsen, men nu bryr jag mig inte längre, och sen jag bestämde mig för att skita i honom har jag mått mycket bättre inombords,jag känner mig bra, och jag känner mig starkare, jag mår bättre psykiskt och har fått bättre självkänsla. jag borde ha skitit i honom för länge sen, men det var något inombords i mig som inte gav mig någon ro, men nu känner jag att jag har ro, jag har accepterat läget och det är jag riktigt glad över.