whodouthinkur

Mamma är bäst, finns ingen som kan jämföra sig med mamma, när man är sjuk och mamma kommer och klappar en på huvudet och säger neda mama, då vill man bara börja gråta!

Min mamma är den starkaste kvinnan jag känner, hon fick mig när hon var 18 år gammal.

Hon skilde sig när hon var 24, hon lämnade mig i Bosnien i ett par månader, för att komma till Sverige och jobba ett par månader och tjäna pengar så att vi skulle ha det bättre. Under tiden bröt kriget i forna Jugoslavien ut, jag i Bosnien mamma i Sverige. Jag kommer ihåg hur dom vuxna människorna brukade fråga mig lite sådär elakt Nensi var är din mamma då? Även fast dom visste var någonstans hon var, i Sverige svarade jag glatt, när kommer hon tillbaka då, frågade dom sådär skadeglatt, som om hon aldrig skulle komma tillbaka, om 3 månader sa jag glatt och fortsatte leka med mina kompisar, ovetande om de vuxnas grymhet.

Kriget var nu igång, min mamma var i Sverige, vi fick alltid sova med dubbla kläder ifall vi skulle vara tvungna att tillbringa dagen i skyddsrummet. Jag började sakna min mamma mer och mer, vi brukade prata i telefon och hon skickade kläder och godis till mig från Sverige, jag kommer ihåg att hon skickade gummiormar och laktris, laktis smakade jättekonstigt.

En dag när jag cyklade sprang en kompis fram till mig och sa, Nensi din mamma är här, jag svarade, säg inte så du vet mycket väl att min mamma är i Sverige, och han sa men din mamma är här, hon står utanför din farmors hus och väntar på dig! Jag trodde ju inte på den här kompisen, men jag hoppades på att hon skulle stå där. Jag fortsatte cykla och skulle snart svänga i korsningen till min farmors gata, från korsningen till farmors hus är det en sisådär 50 meter. När jag svänger in ser jag en kvinna i rosa jacka och långt krulligt hår, DET ÄR MAMMA! Hon har kommit tillbaka för att hämta mig!!! Hon älskar mig! Jag var nog världens gladaste unge då. Jag cyklade fram och kramade om henne och pussade på henne, jag kommer ihåg att när hon skulle gå på toa så satt jag utanför och väntade, jag hade ju fått tillbaka henne, och jag skulle aldrig mer förlora henne!

Mamma var tvungen att fixa pass åt mig, och köpa biljetter och sen skulle hon ta mig till Sverige. I Sverige kan barn lämna leksaker i sandlådan och ingen kommer att stjäla dom, Sverige är ett bra land tänkte jag då 6 år gammal.

Nu ska jag återberätta samma historia fast ur mammas perspektiv

Kriget bröt ut och mamma var i Sverige jag var hos mina farföräldrar och mamma visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde varken stanna kvar i Sverige eller åka ner till Bosnien och hämta mig, eftersom alla vägar till Bosnien var avstänga. Landet var i Kaos, människor dog och man var helt enkelt i chocktillstånd. Hjärnan kunde inte acceptera att vårat vackra land var i krig. Hur länge kommer kriget att pågå, vad kommer att hända, och när kommer man kunna åka ner? Vågar hon vänta lite till och se vad som händer? Det kanske lugnar ner sig? Tänk om det blir värre och jag missar chansen att hämta hit min dotter tänkte mamma. Hon kunde inte längre bo hos sin mammas kompis, hon hade inte ett heltidsjobb och kunde inte bidra med ekonomiska hjälpmedel, det kändes helt enkelt inte rätt för mamma att bo kvar där.

Det började komma mer och mer flyktingar till Sverige, så mamma gick till polisen för att anmäla sig som flykting och få en plats på en flyktingförläggning. Polisen ville att mamma skulle lämna ifrån sig sitt pass, hon skulle få tillbaka det om 2 år igen. De förklarade att om hon anmäler sig som flykting och lämnar landet, har hon ingen rätt att komma tillbaka till Sverige de nästkommande 2 åren. För mamma var det oacceptabelt. Hon kunde inte lämna ifrån sig passet, det skulle betyda att hon inte skulle kunna åka och hämta mig, i hennes värld fanns bara ett beslut, att åka till Bosnien och hämta mig. Mamma lämnade polisen och åkte hem, började planera en resa ner till Bosnien. Hon var redan sjuk av oro och saknade sitt barn så mycket. Bara tanken på hennes barn fick hennes hjärta att blöda. Alla människor runtomkring tyckte att det hon var vansinnig som skulle åka ner till ett land i krig. De tyckte att hennes barn är tryggt hos sina farföräldrar och att ingenting kommer att hända mig. Men mamma ville bara ha mig hos sig, det var hennes enda alternativ, oavsett vart någonstans vi var.

Via kontakter lyckades mamma ordna en resa ner till Bosnien. Resan tog 5 dagar, dom var tvungna att åka massa olika omvägar. Mamma kom hem till mormor på dag 6. Jag var hos min farmor och mamma trodde att jag var i skolan, men skolan var stängd på grund av bombanfallen. Mamma träffade min lärarinna och berättade för henne att jag skulle skuta skolan där, att hon planerade att ta med mig till Sverige. Sen gick mamma till farmor, men vi var inte hemma, farfar visste inte var vi var, så mamma stod utanför huset och hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen, hon var omtumlad av resan och samtalet med läraren. Hon ville bara träffa sin dotter. Bakom hörnet dök det upp en flicka på en cykel och det tog några sekunder för mamma att förstå att den flickan var hennes dotter. Mamma kramade om mig hårt, pussade på mig och grät, och hon skulle aldrig släppa mig ifrån sig, aldrig någonsin!

Mamma Fixade pass åt mig, och tog mig till Sverige. Jag är så sjukt tacksam över det, över att jag fått möjligheten att bo i ett så bra land som Sverige, där man har så sjukt mycket möjligheter, man kan göra vad man vill. Varje gång jag åker till Bosnien och ser hur korrupt allting är och hur svårt människor har det blir jag bara ännu mer glad över att jag inte bor där, att jag hade den turen att komma bort därifrån, och det är allt tack vare min mamma! Hon är helt enkelt bäst! Vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans, Gud vet att jag inte var ett av hans bästa barn, och jag vet att jag inte var lätt att ha och göra med i mina tonår. Men mamma fick till slut pli på mig, och idag är jag stolt över den människan jag blivit.

Älskar dig mamma! Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar dig!