whodouthinkur

Igår kväll när jag gick och la mig tänkte jag på människor, och hur människor beter sig, och hur olika alla beter sig, alla som kommer från olika länder har verkligen lite av landets personlighet i sig. Som till exempel Iranier, de flesta iranier är väldigt trevliga, men det som jag tycker är lite irriterande med dem är att de går nästan alltid med näsan i vädret, och de tror att de är lite bättre än alla andra. Jag har pratat med flera olika personer om just iranier och alla tycker samma sak, så det ligger något i det. Då undrar jag vad det är som ger dem rätten att tror att tre att de är bättre än alla andra? Självklart gäller detta inte alla iranier men många. I Mina ögon är alla människor lika mycket värda och alla människor ska behandlas med respekt. Jag tror på Karma och på att allt kommer tillbaka till en själv.

Varför tror vissa människor att de är bättre än andra?

Varför klankar vissa människor ner på andra för att själva må bättre? och de mår som bäst när de ser att de har sårat någon annan, det ger dem en känsla av överlägsenhet, jävla översittare!

Varför måste vissa människor hävda sig via våld?

Jaa det är bara några av många funderingar jag har.....

Jag drömmer otroligt mycket om nätterna när jag sover men jag vill inte drömma, de här drömmarna jag har är väldigt påfrestande och känns väldigt äkta. Ibland när man drömmer så vet man om att man drömmer, och man drömmer konstiga saker men mina drömmar är verkligen sjukt verkliga. Jag har ofta konversationer i mina drömmar, och kan ibland vakna av att jag skrattar mitt i natten. Något jag också ofta vaknar utav är att jag får andnöd, det händer mest när jag drömmer om fåglar eftersom jag har fågelfobi.

 En sak jag har lagt märke till är att jag alltid vaknar  trött när jag drömmer, jag vet att alla människor drömmer många drömmar per natt, men de flesta kommer bara inte ihåg vad de har drömt. Jag kommer ihåg i genomsnitt 3-4 drömmar från varje natt, och jag kommer ihåg vad jag drömmer ca 5-6 gånger i veckan, tro mig det är inte kul. Oftast så drömmer jag om människor i min omgivning eller om barn, att jag själv har mina egna barn eller ett någon ger mig ett barn, och säger du ska ta hand om det här barnet, och skydda det från så mycket ont du bara kan. I alla drömmarna älskar jag de här barnen så otroligt mycket att jag känner mig tom när jag vaknar. 95% av drömmarna drömmer jag om att det är en liten pojke i 2-3 års åldern, dessa drömmar har gjort att jag tror att jag kommer få en son när jag väl bestämmer mig för att skaffa barn.

När jag vaknar på morgonen och inte kommer ihåg vad jag har drömt är så himla skönt, ni anar inte det, jag känner mig pigg och utvilad då, och som ni märker är det inte ofta det är så. I natt drömde jag om att det var en stor eld, jag drömde att hela Bosnien brann och att Kroatien också var på tur, men eftersom Kroatien ligger vid kusten så blev det ingen brand där som tur var. Sen drömde jag att jag var med mina barndomsvänner och vi satt och pratade och umgicks, tredje drömmen var att jag var på väg hem till min mamma och att det var mörkt ute och den sista drömmen var att jag hade ett barn. Jag vaknade och ville bara somna om men klockan var runt kvart i 11 så jag gick upp. Fick en rejäl sovmorgon i morse :)

Är det någon som vet något man kan göra för att inte drömma jag pallar verkligen inte mer, känns som att jag kommer att bli galen snart på riktigt.

Jag borde verkligen flytta till ett varmt land med mer sol i. När man vaknar av att solen skiner är det omöjligt att vakna på fel sida, man vaknar och mår bra på en gång, man har en stark känsla av välbehag. Känns som att ingenting kan gå fel då, allt är positivt. Just nu ser jag fram emot semestern väldigt mycket, vi åker till USA, det blir Los Angeles och Las Vegas i juli, Den resan är det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Min bästa vän bor i L.A och det ska bli så himla kul att träffa henne,( ska skriva ett inlägg lite senare om vår vänskap.) David säger att jag har för mycket fritid och kan tänka mycket, han kan bara stänga av och inte tänka på nånting, i min värld existerar det inte att inte tänka på nånting, tankarna snurrar alltid på flera saker på en gång, det måste vara jävligt skönt att bara kunna stänga av sådär som han gör. Det är väldigt jobbigt att tänka på massa saker hela tiden, men jag tror att jag skulle känna mig tom utan alla mina tankar, eftersom mitt huvud alltid har varit fullt av tankar. Därför är det skönt att skriva av sig lite ibland, det känns som att man lättar lite för varje gång man skrivit något. Jag skrev en hel del när jag var yngre men allt jag skrev har jag tappat bort, för jag skrev på lösa lappar och gömde allt här och där, för jag var rädd att min mamma eller någon annan skulle hitta dem och läsa dem.

Nu ska jag gå ut på en promenad i det vackra vädret och njuta av solen, sen äta frukost och plugga jag har prov i kväll kl 18, men det kommer nog gå bra tror jag.

Jag satt och pluggade rättskunskap och plötsligt dök en tanke upp i mitt huvud, och det är människor som inte har några som helst mål i livet, som helt enkelt nöjer sig med tillvaron. Den här människan vill inte utvecklas, den söker inte efter andra jobb eftersom tryggheten med en tillsvidareanställning redan finns där, den här personen super eller knarkar upp majoriteten av sina pengar, den vill inte resa utomlands och se något nytt, den vill inte gå på någon kvällskurs för att lära sig något nytt, vill inte utbilda sig och ta csn lån för att inte ha skulder, men förstår inte att den här csn skulden är en investering i sig själv. Den vill inte ha nya vänner för att han eller hon nöjer sig med de vänner han eller hon har, och förstår inte att det är bra att träffa nya människor och kanske få se saker och ting från ett annat perspektiv och få lite nytänkande in i bilden.

Nej den här människan släpper inte in nytt i sitt liv. Herre gud i mina ögon är dessa människor så sorgliga, det är verkligen synd om dom, antingen är de bara lata eller så är de helt enkelt bara dumma? Är dumhet och lathet två saker som står varandra nära, ibland undrar jag verkligen det?

Så som jag inte förstår att man inte vill gå framåt i livet, att man nöjer sig med tillvaron, kanske de inte förstår folk som hela tiden strävar efter mer, i mina ögon är det en självklarhet att man alltid ska försöka göra bättre ifrån sig och att man hela tiden ska lära sig nya saker och få nya erfarenheter, för vad får man ut utav en människa utan några som helst erfarenheter och mål i livet? Jag tror att jag skulle bli deprimerad om jag var omringad av såna lata och dumma människor. Vi bor i ett samhälle där man verkligen kan utvecklas och lära sig nya saker så varför inte ta vara på det?

Något jag funderade på häromdagen var alla dessa av och på förhållanden som man ser lite här och där.

Det finns ju en anledning till varför man gör slut, jag förstår om man gör slut en max 2 gånger och sen blir ihop igen, men inte folk som håller på av och på hela tiden, hur orkar de? Förstår de inte att det inte kommer hålla, om det inte håller nu och man har gjort slut många gånger, varför skulle det då hålla nästa gång? Ja ni älskar varandra säger ni, men kom igen ärligt talat, vad fan är det för kärlek? Nej jag vet inte i mina ögon är det lite fegt att göra slut och sen bli ihop igen, vad lär man sig om sin parner när man håller på så hela tiden, man flyr bara från verkligheten, ta ditt ansvar i stället, prata om problemet och förök lösa det i stället från att fly.  

För det första förlorar man ju sjukt mycket energi för man lär ju tjafsa en hel del, för det andra förlorar man tid, jag vet inte, jag utgår från mig själv och jag vet att jag aldrig skulle orka hålla på så, Kan man ens säga att man har ett seriöst förhållande om man håller på så? I mina ögon är det faktiskt inte ett seriöst förhållande, det kan inte vara det. Om man tycker att man har ett seriöst förhållande när man håller på så, då vet man inte vad ett seriöst förhållande är, då är det nog bäst att vara singel tills man är redo för ett seriöst förhållande. Jag tror att man i slutändan mest skadar sig själv, för man blir säkert sårad och sårar även den andra personen som man tycker om, och när man vet att man sårar någon man tycker om så mår man inte bra, inte jag i alla fall.

Det finns människor som bråkar mycket med sina partners men de gör inte slut bara för att de har olika åsikter eller bråkar, vad är det för jävla skämt att göra slut bara för att man bråkar och har olika åsikter? Alla bråkar ju någon gång och tjafsar med sina partners, men man behöver inte göra slut bara för det.

Jag såg precis en dokumentär på Svt play, den handlade om en autistisk pojke och hans familj.

Familjen bor i USA, pojken är 4 år gammal. Han har problem med långvariga utbrott som varar i flera timmar han gråter och är helt otröstlig, han kan heller inte gå på toaletten så han bajsar hela tiden på sig, Föräldrarna är helt förtvivlade och vet inte vad de ska ta sig till.

Pappan märker att hästar har en väldigt lugnande inverkan på pojken och en dag bestämmer sig pojkens pappa att de ska åka över halva jorden för att ta sig till Mongoliet och där ska de träffa shamanerna för att se om de kan hjälpa pojken på något sätt.

Den här dokumentären är väldigt stark och gripande, en dokumentär som alla bör se, man får verkligen en inblick i hur deras tillvaro ser ut och man lär sig även lite om vad autism är. Under vissa delar av dokumentären tänkte jag vad gör de mot sitt barn? Hur kan de utsätta honom för allt detta? och under andra delar tänkte jag här ser man bara ett bevis på hur långt föräldrar är villiga att gå för sina barn. Jag grät och blev verkligen rörd är fortfarande väldigt full av intryck och tankar angående dokumentären.

Här har ni en länk till dokumentären

http://svt.se/2.132137/1.1998314/pojken_som_fick_hjalp_av_hastar?lid=puff_1998576&lpos=lasMer 

If you are, you breath.
If you breath, you talk.
If you talk, you ask.
If you ask, you think.
If you think, you search.
If you search, you experience.
If you experience, you learn.
If you learn, you grow.
If you grow, you wish.
If you wish, you find.
If you find, you doubt.
If you doubt, you question.
If you question, you understand.
If you understand, you know.
If you know, you want to know more...
And if you want to know more, you are alive...


Den här reklamen har ett så jävla skönt budskap!

Bästa reklamen någonsin, älskar den, den går på National Geographic riktigt bra kanal faktist!
 Här har ni en länk så ni kan se den



http://www.youtube.com/watch?v=4qwA5fUh3hA&feature=related

Det är konstigt vad solen gör med oss människor, när den tittar fram är vi pigga glada och fulla av energi och välbehagskänslor, ingenting känns jobbigt, man vill ut och röra på sig mer, man vill äta lättare mat och umgås mer med människor, man kommer på något sätt ut ur sitt skal som man har på vintern. Jag tror Sverige skulle vara det ultimata landet att bo i om vi hade haft bra sommrar här, då skulle man kunna åka utomlands ett par veckor på vintern och det skulle vara bra.

I Vintras hade vi ju en rejäl vinter, så vem vet, vi kanske får en perfekt sommar, med varma sommarkvällar, sol och inget regn. Man blir mycket mer social och öppen på sommaren. Jag satt och funderade på en sak om svenskar, hur kommer det sig att de är så mycket mer öppna och sociala när de åker utomlands? Svenskar är bara instängda i sig själva här i Sverige. Tänk om vi alla var lika sociala och trevliga mot våra medmänniskor här som utomlands, tror många skulle vara mer nöjda med sin tillvaro då tror jag, vad tror ni?

Jag läste precis en artikel om en 13 år ung flicka som blev bortgift i Jemen, 5 dagar efter att hon blev bortgift avled hon, hon avled av skador i underlivet från att hon blev av med oskulden, Förstår inte hur man kan ha sex med ett barn som är 13 år gammalt, i artikeln stod det inte hur gammal mannen var, men han var säkert betydligt mycket äldre än den stackars flickan. Det är inte första gången det händer att unga flickor har dött av såna skador. Den här flickan blödde till döds. Vad kommer att hända med mannen som gjorde detta mot den här stackars flickan? Han är en äcklig jävla pedofil, det är vad han är! En mördare, ett svin och ett äckel, det finns inga ord för såna människor, kunde han inte vänta med sex i ett par år? Gå ha sex på annat håll om han var så jävla kåt, hon vara bara 13 år!!

Hur fan kan man som förälder gifta bort sitt barn, och veta att nu kommer den här gubben ha sex med mitt oskyldiga stackars lilla barn, i mina ögon är man en hemsk förälder då, jag vet att det hör till vissa kulturer, men det är bara sjukt, ingenting annat än sjukt. Alla som har lite vett i huvudet vet att det är fel, är man så desperat efter pengar eller så beroende av vad andra människor i byn kommer att tycka om en, är ens värdighet mer värt än sin egen dotters liv? Tydligen så är det så.

I vissa kulturer, man är beredd att mörda sitt eget barn för att barnet, då oftast en kvinna eller flicka har dragit skam över familjenamnet. Jag läste en bok som heter levande bränd en gång för ett par år sedan, boken är en verklighetsbaserad historia om en kvinna som blir levande bränd. Hon blev det för att hon hade något på gång med grannpojken, han lovade att han skulle prata med hennes far, men han svek henne, så hon drog då skam över familjen och de brände henne, hon överlevde och blev räddad av en organisation som hjälpte henne. Det kallas visst ”hedersmord” Hedersmord my ass säger jag bara! Mördar man sitt eget barn då har man fan ingen heder i kroppen, hur fan kan man se sig själv i spegeln och leva med sig själv? Vilken nytta gör hon som död undrar jag då, hon har fortfarande gjort det som hon har gjort, även om hennes liv tas ifrån henne blir det hon gjorde inte ogjort! Du dom far eller bror kommer fortfarande ha ”skammen” över ditt familjenamn, människor glömmer inte bort vad som hände bara för att man har dödat dottern. Men det är tydligen bättre att döda henne istället för att låta henne leva och få skämmas över henne.

Så som jag inte förstår mig på dom kommer dom aldrig förstå sig på mig, vi lever på samma planet men i helt olika världar, jag gillar min värld, men jag önskar att den kunde påverka den andra världen mer, och få den andra världen att inse att vissa saker är bara fel och vissa saker gör man inte.

Här är ett utdrag ur boken levande bränd

Jag är en flicka, och en flicka bör gå med raska steg och ansiktet vänt ner mot marken, som om hon räknade stegen. Hennes blick må inte lyftas, inte förirra sig åt höger eller vänster på sin väg, för ifall hennes ögon skulle möta en mans, då skulle hela byn behandla henner som en charmuta, en lösaktig kvinna.
Om en redan gift granne, en äldre kvinna eller vem som helst får syn på henne ensam i en gränden utan sin mor eller sin äldre syster, utan något får i följe, utan någon knippa hö eller en korg fikon, då kallar man henne också för charmuta.
En flicka bör var gift för att få se rakt fram, för att kunna visa sig i handlarens butik, plocka ögonbrynen eller bära smycken.
Om en flicka fortfarande inte är gift när hon fyller fjorton, som sin mor blev, börjar folk i byn håna henne. Men för att kunna gifta sig bör en flicka vänta på sin tur; först äldsta dottern i familjen, sedan de följande i tur och ordning.

Varför är många människor emot plastikoperationer? Är det för att dom inte har råd med det och inte vill slösa sina pengar på att se bättre ut, eller är dom helt enkelt bara nöjda med hur dom ser ut och inte vill ändra på nånting? Jag tror ändå att de flesta utav oss har tänkt, jag skulle vilja fixa näsan, magen, brösten, eller fixa läpparna.

Jag ser absolut ingen fel med plastikoperationer, så länge det inte är överdrivet och inte går över en gräns. Det ska ju se snyggt och naturligt ut, det var väl syftet med skönhetsingrepp från början?

Många unga tjejer operarear sig för att de har dåligt självförtroende, t ex så förstorar de brösten, de gör enorma tuttar, de får mycket uppmärksamhet av killarna, men är det verkligen den uppmärksamheten de är ute efter? Känner de inte sig smutsiga och äckliga av alla slemmiga blickar de får? Jag själv och många av mina kompisar som inte har gjort några operationer kan få såna blickar på oss av killar, och man känner sig utstirrad och smutsig av dessa blickar,, man känner sig äcklig utan att ha gjort något fel, ni tjejer vet nog vilken typ av killar jag pratar om, tror att de flesta känner igen sig. När man får dessa blickar har man ju vardagskläder på sig, inga urringningar eller så. Jag undrar då hur dessa tjejer egentligen mår när de hela tiden får den typen av blickar på sig? Jag kan utgå från mig själv och säga att jag inte skulle må bra. Jag skulle känna mig värdelös, som att bara mina tuttar var värda något, vad händer med människan bakom dom här gigantiska tuttarna?

Skulle absolut inte vilja ha den typen av uppmärksamhet, eller att killar står och pratar med ens bröst istället för en själv. Jag tror att det är därför de flesta av dessa tjejer tar ut sina implantat efter något år, de inser att det var dumt att lägga i så mycket, för att inte tala om vilka ryggproblem man kan få.

Som sagt jag har ingenting emot skönhetsingrepp, men då ska det vara snyggt gjort, och det ska se naturligt och proportionerligt ut.

Jag låg och tänkte på en bok jag läste för något år sedan, den heter såld, och den handlar om trafficking (Människohandel i syfte av sex) Det handlar om en ung tjej från Ryssland, hon är från landet, men åker till storstaden för att tjäna lite pengar, där träffar hon en kille som lovar henne jobb som barnflicka i Sverige, som ni säkert förstår var det inget sånt jobb som väntade utan äckliga gamla gubbar...

Något jag aldrig har förstått eller kommer att förstå är hur man som kvinna kan vara bordellmamma? Kan hon inte som kvinna och som människa sätta sig i dessa tjejers situation, eller är hon bara så sjukt pengakåt? Har hon inga moderkänslor? Är hon helt enkelt en hjärtlös bitch? Har hon har varit i situationen borde hon veta hur det är! Hur kan man se så många unga tjejer utnyttjas som sexslavar dag in och dag ut, utan att agera,  bara sitta och ta emot pengar, le när dom äckliga gubbarna som är kåta kommer och vill köpa sex, många av dessa tjejer som kommer hit via trafickig är unga och oskulder, i många fall tar deras hallickar deras oskulder, tänk er vad hemskt att ens första sexupplevelse var en äcklig hallick som är gammal nog att vara ens egen pappa? USH FY! Har dessa människor ingen skam i kroppen?

Många av dom som utsätts för trafficking ärbarn och ungdomar. Dom som utsätts för trafficking kommer från fattiga länder, de blir aningen lovade att dom kommer att få ett bra jobb och bra betalt, eller så rövas dom bort mot sin vilja. Dom måste sedan arbeta länge för att kunna ”betala” av sin skuld till den som har köpt dom och äger dom. Hur i helvete kan man tro sig ha rätten att äga en annan människas liv? inte ens min mamma som födde mig och uppfostrade mig äger mig, jag äger mig själv!

Hade inte efterfrågan av äckliga svin till män funnits till att ha sex med barn och ungdomar hade trafficking inte existerat som det gör idag. Köper man sex av ett barn eller en ungdom på en bordell är man med och förstör någons liv, man gör det avsiktligt,finns inga bortförlöaringar, man tänker bara på sig själv, i mina ögon är man ett sadistiskt äckligt svin som borde skämmas! jag finner helt enkelt inga ord för dessa människor. Jag blir så arg och upprörd när jag tänker på hur många människor som lider och som har det extremt jobbigt, som skäms för något som dom själva inte kan ta kontrollen över, många av dessa tjejer som utsätts för övergrepp skäms säkert och anklagar sig själva och det ska dom inte göra. Vissa av kvinnorna som kommer hit vet att dom kommer i prostitutions syfte, men blir lurade på villkoren, de får mycket mindre pengar än vad som utlovats. Jag skulle vilja veta hur många det är per år som bara i sverige utsätts för trafficking, men mörkertalet är nog väldigt stort, och det här är ett brott som tyvärr är svårt att upptäcka och spåra, så det kommer nog fortsätta...

När jag redan är inne på temat kärlek kan jag skriva ett par rader om syskonkärlek.

Jag var ju ensam barn fram tills det att jag fyllde 9 år, jag tjatade alltid på min mamma att jag ville ha ett syskon, någon att leka med, det var ju så tråkigt att vara själv. Dom flesta av mina kompisar hade syskon, så jag ville inte vara annorlunda. När jag var 8 år gammal sa min mamma att hon var gravid, och att jag skulle få ett syskon, jag blev jätteglad, för äntligen skulle jag få ett efterlängtat syskon. Hon föddes när jag var 9 år gammal och fick heta Ella. Jag var väldigt avundsjuk när hon föddes, för att hon fick all uppmärksamhet av alla och jag kände mig bortglömd, eftersom jag var van vid att alltid stå i centrum, jag älskade henne men såg fort nackdelen med ett syskon. Jag kommer ihåg när hon fyllde år en gång och min morbror kom till oss, jag sprang fram och öppnade dörren, trodde han hade med sig något till mig också, han sa Nensi jag har bara nått till Ella det är hennes födelsedag, jag gick in på toaletten och var ledsen, men jag ville inte visa det för någon.

Jag har många gånger varit avundsjuk och fått skäll för saker som hon var skyldig till, men jag tror att det hör till som äldre syskon, det är alltid det äldsta barnets fel hahaha.

Idag är jag inte avis på min syster längre, vi har jättebra kontakt trots att jag är 9,5 år äldre än henne. Hon är och har alltid varit lite vuxen i sig, hon har en gammal själ eller hur man ska förklara, jag kan berätta alla mina hemligheter för henne, och jag vet att hon behåller dom, hon är en jättesnäll person, en bra lyssnare, en bra vän och den bästa systern man kan ha, Hon är rolig och charmig, och hon älskar att dansa. Hon kan baka den godaste kladdkakan i världen :) Och hon gör konstiga saker och ljud hela tiden, Jag älskar min syster jättemycket, hon är verkligen en älskvärd person, och hon är väldigt smart och ser saker från ett bra perspektiv! Jag tror att hon har lite ”förmågor” om man säger så :) Jag har alltid sjukt roligt med henne och vi skrattar hela tiden!

Jag älskar dig min lilla Ella, Bella, Berta, Ullaberta, UllabertaNakalerta! Jaa kärt barn har många namn! Jag är så glad att du föddes!

PUSS PÅ DIG MIN ÄNGEL!



Ser ni likheten? :)

Hur vet man när man är kär? Och hur vet man att man har träffat den rätta? Många säger att man vet det på en gång men jag vet inte om jag kan hålla med, för att jag trodde förut att jag hade träffat den rätta och det hade jag inte gjort, det var så starkt från början, så jag trodde men gud det här måste vara det! Han måste vara den rätta, ju mer tiden gick insåg jag att vi ville olika saker och att han inte var den rätta.

15 Augusti 2008 satt jag Nathalie och Ida hemma hos mina föräldrar på balkongen, vi drack lite och snackade skit, vid 12 tiden ringde Idas telefon, det var en kompis till henne han ville komma förbi med sin kompis, jaha vem är hans kompis frågade jag då? Jag ville inte släppa in vem som helst hem till mina föräldrar, det är en Svenne fick jag höra då. Aja en Svenne kan ju inte göra så mycket skada, låt dom komma.

Så kom Mikael och den här Svennen, Svennen hette David.

I början satt vi alla på balkongen och pratade, rökte och hade kul, Nathalie blev trött så hon gick och la sig i mina föräldrars rum, Mikael gick hem runt 4 tiden, han skulle upp och jobba tidigt dagen efter. Jag Ida och David satt kvar på balkongen och pratade, Ida gick och la sig i syrrans rum och David och jag var kvar, vi satt uppe och pratade till typ 6 på morgonen. Det var något med den här David, jag gillade honom och jag kände på mig att vi skulle bli väldigt goda vänner, jag visste på en gång att han skulle ha en stor betydelse i mitt liv, men på vilket sätt det skulle vara hade jag ingen aning om. Dagen efter åkte jag till Kroatien, jag var där i en vecka.

Dagen efter att jag kom hem träffade jag upp Ida, hennes telefon ringer och det var Micke, han var med David och ville träffas. Vi gick hem till Mickes bror och drack lite, vi satt och pratade och umgicks. Jag och David började kolla på någon film och somnade, jag vaknade kl 7 och åkte direkt till jobbet, då bytte David och jag nummer och efter den dagen började vi träffas mer och mer. För varje gång jag träffade honom fattade jag mer och mer tycke för honom, och som tur var så var det ömsesidigt.

Idag kan jag bara säga att jag är sjukt glad över att vi träffats, för det visade sig att jag hade lite rätt ändå, David kom att ha en väldigt stor betydelse i mitt liv, och på mycket större sätt än vad jag trodde han skulle ha. Idag kan jag säga att jag älskar dig mest av allt, du är verkligen mitt allt! Du förstår mig och har tålamod med mig, och jag vet att jag inte är världens lättaste människa att leva med, har typ ADHD! Haha.

När jag lägger mig och du ligger bredvid mig somnar jag som bäst, och när jag vaknar med dig vid min sida är varje dag en bra dag, att se dig varje morgon är en perfekt start på dagen! Du finns alltid här och stöttar mig i alla mina beslut, du är min bästa vän jag kan berätta allt för dig, jag kan skratta med dig och gråta med dig, jag vet att du finns här, du är min klippa! När jag inte är med dig saknar jag dig hela tiden, jag önskar att vi hade mer fritid eller mer semester om året så att vi kunde ha mer tid till att resa, spendera kvalitetstid med varandra och upptäcka världen tillsammans, men det gör ingenting, vi gör det i vår egen takt!

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dig och hur bra jag tycker att du är, jag hoppas däremot att du via mina handlingar kan se det, annars är du blind :)

Älskar dig puss på dig mitt hjärta

Varför ska det vara så jävla krångligt att adoptera? Och varför kostar det så mycket för? Ska det krävas så mycket tid och pengar att rädda en människas liv, att ge ett liv en möjlighet till något bra. Jag vill jätte gärna adoptera ett barn, och jag har velat göra det länge. Det finns så himla många barn ute i världen som behöver ett bra hem att komma till, och om vi har möjlighet till att hjälpa ett utav dessa barn så är det i mina ögon en självklarhet att man ska göra det. Sen förstår jag självklart att adoptivföräldrarna måste kollas upp så att de är lämpliga som föräldrar, men å andra sidan, vem kollar upp alla som själva bestämmer sig för att skaffa barn, finns massa människor därute som absolut inte är lämpade som föräldrar, men de får ändå ha barn, sen finns det många som vill ha barn men inte kan få det, men de får heller inte adoptera av andra anledningar och det tycker jag är orättvist, men livet är orättvist och det är bara att acceptera, för vad kan man göra?

Om jag var rik så skulle jag öppna ett hem för föräldralösa barn här i Sverige, jag skulle ta hit barn från olika länder som har blivit traumatiserade , jag skulle hjälpa dom, mitt föräldrahem skulle vara stort, barnen skulle ha tillgång till allting där, jag skulle specialisera mig på att ta hit syskon, för de ska helt enkelt inte skiljas åt, de skulle få god mat, bra personal som har någon psykologisk utbildning, men jag skulle även ha viss personal utan utbildning, för oftast har dom utan utbildning en helt annat livserfarenhet, dom har lärt sig själva istället för att sitta bakom skolbänken ,så det skulle bli en bra balans. De små barnen skulle få ha lärare där och gå på dagis, de större skulle få gå i skolan med andra barn, de skulle ha en fritidsgård, och även andra barn som inte är hemlösa skulle få komma och spendera sin fritid på denna fritidsgård, på så sätt skulle dessa barn få knyta kontakter och ha någonstans att vara på kvällarna. Jag skulle ordna fotbollsturneringar, basketturneringar, matlagningskurser, fotokurser och allt möjligt där. Jag skulle skapa en plats där barnen känner sig trygga. Det skulle jag göra om jag var rik, eller om någon väldigt rik människa bestämde sig för att sponsra min idé skulle jag vara jätteglad, det skulle vara en dröm för mig att arbeta med utsatta barn...

Har någon sett filmen The stoning of Soraya M.?

En otroligt vacker och sorglig film på en och samma gång.

Soraya M är en vacker 3 barns mor, gift med en man som är otrogen mot henne med horor, han slår henne framför deras barn och klagar på att dom inte har kött på matbordet, Soraya vill inte ha sex med honom och han bestämmer sig då för att koka ihop en komplott mot henne. Jag förstår inte hur man kan stena en människa till döds? Hur kan man sen säga att det är allahs vilja? Jag tror inte att det är allahs vilja att stena en människa till döds, det handlar om att vissa människor inte kan tolka saker och ting i detta fall koranen. Vilken gud vill att man ska plåga människor till döds? Jag tror inte att det finns en sån gud, bara elaka och dumma människor som utnyttjar guds namn i fel sammanhang. Det är sånna människor som gör att folk vänder sig emot islam, det här handlar mer om kultur än religion, men idioterna skyller på religionen, dom måste ha något att skylla på, då är det lättast att säga att det är allahs vilja...

Detta är en verklighetsbaserad historia som utspelar sig i Iran för 23 år sedan, historien kommer ut då en journalist åker igenom bergen och får motorstop, han åker in till byn för att fixa bilen och träffar då Sorayas moster som berättar hela historien för honom. Filmen har ett väldigt starkt budskap och starka scener, man anar hela tiden vad som kommer att hända härnäst och det gör verkligen ont i hjärtat. I Iran stenas människor fortfarande. Stening strider mot den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Iran har godkänt. Bland de dömda finns kvinnor som misshandlats, tvingats till prostitution eller nekats skilsmässa.

Fyrabarnsmamman Ashraf Kalhori, 37, fängslades 2002 och har suttit i Evin-fängelset i Teheran sedan dess. Hon är dömd till döden genom stening.

Bakgrunden till Ashraf Kalhoris öde är att hon försökte få skilsmässa, men nekades detta av en domare. Hennes man råkade i gräl med en granne, Mahmoud Mirzaei, som dödade maken.

Ashraf Kalhori beskylldes av polisen för att ha haft en affär med grannen, något hon först erkände men sedan tog tillbaka. Barnen, nu mellan 9 och 19 år, har hon inte sett sen hon greps för fyra år sedan. Hon är också dömd till femton års fängelse för medverkan till mord.

Men otroheten ska straffas med döden och avrättningen av fyrabarnsmamman var tänkt att verkställas i juli. Men hennes advokat, Shadi Sadr, lyckades få uppskov och har överklagat domen, enligt Amnesty International.

I iranska fängelser sitter sex olyckssystrar och två olycksbröder till Ashraf Kalhori. Dödsdomarna har kommit till Amnesty Internationals kännedom via iranska människorättsaktivister.

– I några fall har advokaterna lyckats få uppskov eller resning, säger en expert vid Amnestys
huvudkontor i London.

Två av de dödsdömda uppges ha blivit tvingade till prostitution, som exempelvis den misshandlade Kobra Najjar vars man var heroinmissbrukare. En kund till henne dödade den drogberoende mannen. Mördaren dömdes till döden (dock inte genom stening) men benådades av offrets familj sedan han betalat kompensation, eller blodspengar, till dem.

Kobra Najjar dömdes till åtta års fängelse för medverkan till mordet på sin man och till döden genom stening för otrohet. Hon har avtjänat sitt fängelsestraff och dödsdomen kan verkställas när som helst.

En nådeansökan har lämnats in för Kobra Najjar, uppger Amnesty som genom en internationell kampanj mot steningsstraffen hoppas kunna rädda de dödsdömda i Iran. Stening strider mot den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Iran har ratificerat.

Men grundregeln i den iranska strafflagen är att gifta män och kvinnor som begår äktenskapsbrott straffas med döden genom stening (dock med några undantag, exempelvis för gifta kvinnor som har en affär med en minderårig). Ogifta får ett relativt sett ”lindrigare” straff i form av piskrapp.

Men steningsdöden för den som är gift och otrogen ska verkställas på det mest plågsamma tänkbara sätt: den dödsdömda grävs ned i marken och stenarna som kastas ska enligt strafflagen ”inte vara så stora att de kan döda en människa genom ett eller två kast, och inte heller så små att de inte kan kallas för stenar”.

Några bilder av de dödsdömda har Amnesty International inte fått tillgång till.

År 2002 utfärdade rättsväsendet i Iran ett moratorium (tillfälligt stopp) för avrättning genom stening. Men enligt Amnesty avrättades en man och en kvinna på detta vis i maj i år vid en begravningsplats i Mashhad i östra Iran.

Texten hämtad ur www.fffi.seFörenade föreningar för et fritt iran. 

Vad är det som driver en människa till att begå självmord? Går det så långt att den människan inte längre ser något hopp om livet alls? Tänk om man har barn då? Är inte barnen anledning nog att fortsätta leva och kämpa? Även om man inte har barn så finns det anledningar till att leva. Jag vet inte jag har aldrig haft självmordstankar, men självmord i mina ögon är ju att ta den enkla vägen ut, man orkar inte kämpa mer, man har det jobbigt i livet och då bestämmer man sig för att begå självmord eller? Varför tar man då inte den tuffa vägen, man tar tag i det jobbiga, det finns ju mycket hjälp man kan få och man är sällan ensam även om det ser ut som det just när man har det jobbigt.

Fakta om självmord i Sverige

• 1 500 personer dör varje år till följd av självmord.

• Var 6:e timme tar en person sitt liv

• Varje år dör över tre gånger så många i självmord som i trafiken.

• Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år.

• 25% av alla dödsfall i åldersgruppen 15-44 orsakas av självmord.

• Varje självmord kostar samhället 18,6 miljoner kronor.

• Samhällets kostnad för självmord är mer än 74 miljarder kr/år.

Tänker inte dom som begår självmord på vilken sorg dom lämnar till dom som lever kvar? Eller bryr dom sig bara inte, eller har dom inte tänk på det, utan bara på sig själva?

Jag vet inte, jag vet ingenting, jag ser bara det från mitt eget perspektiv för att jag inte vill dö, jag älskar livet och jag vill leva länge och bli en jättegammal pigg tant med massa barbarn som springer runt och sprider glädje...

Alla skillsmässor påverkar barnen på ett eller annat sätt, jag tror inte det spelar någon roll hur gammal man är när ens föräldrar bestämmer sig att de ska skiljas, man blir påverkad ändå.

Man kan bli deprimerad och man kan anklaga sig själv, jag tror att de flesta barn anklagar sig själva i alla fall när dom är små. När mina föräldrar skiljdes kommer jag inte ihåg om jag trodde att det var mitt fel, men jag vet att jag tyckte att det var jobbigt. Jag var 6 år gammal. Jag önskar att jag kunde minnas hur jag kände då, men det känns som att jag har förträngt vissa delar av mitt liv och hur mycket jag än vill minnas så kan jag inte det. Det kanske är lika bra, men jag är så jävla nyfiken så det ger mig ingen ro. Men skitsamma, det kanske en dag bara dyker upp man vet aldrig.

Jag kan bara säga att deras skilsmässa har påverkat mig på ett positivt sätt, den har gjort att jag har lärt mig av deras misstag, Jag vet vad jag ska undvika för att det inte ska bli dåligt i mitt förhållande, jag vet ju inte allt vad jag bör undvika, men en hel del saker vet jag, jag vet vad man måste jobba på och när man går över gränsen. Jag tror verkligen på kärlek och att man kan leva med en partner livet ut, jag vet även att det inte är en dans på rosor, det är något som man ständigt måste arbeta på för att det ska fungera, jag vet att båda måste ge och ta, i vissa perioder kanske man måste ge mer, i andra ska man bara ta. Jag är väldigt glad över att jag blivit påverkad på det sättet jag blivit, jag kunde ha blivit påverkad negativt, och haft problem när det kommer till att stadga mig med min partner, att jag tex inte vill förlova mig eller flytta ihop, kanske aldrig gifta mig eller skaffa barn, för att jag är rädd att mina barn kommer gå igenom samma sak, jag är sjukt glad över att jag inte blivit påverkad på det sättet.

Men även om jag hade blivit påverkad på det sättet tror jag att jag skulle komma ut från den onda cirkeln, för jag är väldigt positiv och försöker alltid hitta en bra lösning på saker och ting, jag skulle nog inte tillåta mig själv att tycka synd om mig själv så mycket och bara tänka på hur det var för mina föräldrar, och vara rädd att samma sak kommer att hända mig, livet går ju vidare och jag är inte mina föräldrar. Det är inte mitt förhållande heller, det är deras, och mitt är mitt. Man kan påverka väldigt mycket och se till så att vissa saker inte händer, man kan inte undvika allt, men en del, det gäller dock att vara uppmärksam. Jag har väldigt bra kontakt med min mamma jag tror att det är därför jag ser på deras skilsmässa så som jag gör, vi pratar öppet om allting och jag lär mig mycket av henne hela tiden, utan att hon kanske ens vet om det för det är inte så att hon sitter och säger Nensi, det är si och så lär dig, gör aldrig ditten eller datten, hon berättar något för mig, och jag analyserar och ser för och nackdelar.

Hur som helst, det jag ville komma fram till var är att om ett äktenskap inte fungerar så bör man skilja sig, ett barn kommer inte att må bättre av att leva i ett dåligt äktenskap, den kommer att bli påverkad hur som helst, den kommer att höra er bråka och kalla varandra för massa saker, och vad kommer den då ha för bild av t ex respekt, hur ska man då lära barnet att det är fult att säga t ex du är dum i huvudet, när den säger, men du säger ju det till pappa? Hur förklarar man det? Hur förklarar man att det är inte okej att skrika så fort man blir arg, försök prata först, men du och pappa skriker ju! Barnen kan bli stressade, sova dåligt och må dåligt. Det är inte okej att hålla ihop bara för att man har barn, det viktigaste vid skilsmässor är att föräldrarna inte snackar skit om varandra när barnet är i närheten och att man ger barnet mycket kärlek och uppmärksamhet och pratar med den. Sen kan man försöka hålla god min vid överlämning och så för barnets bästa.

En gång otrogen alltid otrogen, är det verkligen så? När man är ung vet man inte vad kärlek är, på något sätt kan jag förstå unga som är otrogna, men inte i vuxen ålder. Är man i vuxen ålder otrogen en gång så tror jag att man kommer att vara det igen.

Varför har man ett förhållande med en människa om man ändå är otrogen, är man så jävla egoistisk och bara tänker på sig själv då? Har man inget samvete?Hur kan man se den människan i ögonen och säga jag älskar dig! Älskar man verkligen en person om man går bakom ryggen på den?

Jag tror inte att det är själva doppet som gör så ont, utan sveket, man har ju förtroende för sin partner ush! Om man har ett förhållande och känner att man inte har lekt av sig, då får man göra slut och gå leka av sig, svårare än så är det inte, du sårar mer genom att vara otrogen än att göra slut, för det första sviker du ett förtroende, den människan du har svikit kan komma att ha svårt att lita på andra personer på grund av ditt svek, och det är inte riktigt schysst va? Dessutom kommer sanningen alltid fram, förr eller senare....

Sätt dig själv i situationen innan du går och är otrogen, skulle du vilja att din partner gick bakom din rygg och hade sex med andra? Skulle inte du känna dig sviken då? Sen förstår jag inte hur man kan förlåta otrohet, i mina ögon är det som att säga okej det gör inget att du var otrogen, jag älskar dig mer än vad jag älskar mig själv, jag respekterar dig mer än mig själv, jag kan inte leva utan dig, jag tycker man är svag om man förlåter sånt! I mina ögon är man desperat om man förlåter otrohet, jag förstår inte hur man kan förlåta sånt, hur kan man lita på människan igen? Ett förhållande bygger ju b la på kommunikation och tillit, och om man är otrogen så har man varken det ena eller det andra. Alla ni som är otrogna mot era partners borde skämmas, ni är hundar och odjur! Äckel....

Varför faller så många i sina unga år för grupptryck? Många börjar röka eller dricka på grund av grupptryck, vissa gör mycket värre saker. Det är sällan grupptryck leder till något bra, varför vänder man inte negativismen i grupptrycket till något positivt? Varför blir inte grupptrycket sluta röka eller, sluta dricka det är inte bra? Jag vet inte varför det inte är så, och jag kommer antagligen aldrig få ett riktigt bra svar på det heller. När jag var ung och gick på högstadiet började jag röka själv, fyfan vad dum i huvudet jag var. Jag hörde att de vuxna sa jag måste ta en cigg för att lugna nerverna, och jag ville se hur det kändes att lugna nerverna, mina 14 åriga nerver haha. Jag stal en cigarett av min mamma, gick in på mitt rum, öppnade fönstret, lutade mig ut och tog ett bloss, utan att hosta, jag hade tittat på hur mamma gjorde och jag lyckades göra som hon, jag kände mig så vuxen, smart och busig, alla som känner mig vet att jag älskar att busa, än idag vill jag busplinga på dörrar och springa hahah

Jag började röka och sa det till mina kompisar, de ville också testa, och vi alla tjuvrökte, sen åkte jag till Kroatien och rökte gräs, jag kom tillbaka från semestern och berättade för mina kompisar, alla testade det förutom en tjej, hon vågade verkligen säga nej jag vill inte, och jag vill inte vara med er när ni röker eller har rökt på! Det är väldigt modigt av en 14 årig tjej att säga, hon vågade säga ifrån till skillnad mot de flesta, men ändå trodde många att hon var den värsta bland oss, tvärtom hon var den bästa, hon var den som redan då visste rätt från fel och hon skämdes inte över det. Varför är inte fler unga så starka? Min syster är så, och det är jag riktigt glad över, hon vet vad som är rätt och vad som är fel, hon varken faller för grupptryck eller skapar grupptryck!

Det är oftast i tonåren man faller för grupptryck, det händer säkert ofta i vuxen ålder också, men inte i lika stor utsträckning, det måste vara för att man vet bättre, och man har en livserfarenhet, man har gjort massa saker och vet vad saker och ting kan ha för konsekvenser. Det jag däremot har svårt för bland vuxna är mobbing, vuxenmobbing, det är värre än när ungar mobbar varandra, vuxna borde ju veta bättre men konstigt nog så gör dom inte alltid det...

Jag har märkt att det har kommit mer och mer bögar på sista tiden, är det för att det har blivit populärt bland unga killar att vara bög eller har det helt enkelt blivit mer accepterat och dom vågar komma ut mer?

Jag har absolut ingenting emot bögar, eller lebbar för den delen, alla har rätt till sin egna sexuella läggning.

En sak kan jag säga om dom, dom har jävligt bra klädstil, dom hänger med i svängarna och håller sig uppdaterade om det allra senaste. Dom är sköna och har bra humör, varför är så många straight killar anti dessa bögar, känner dom sig hotade eller? Vad får dom ut av att förnedra eller misshandla en bög? En bög är lika mycket människa som alla andra, bara att han attraheras av samma kön,är det verkligen så hemskt? Det är lite dubbelmoral för ni tycker att lebbar är så sexiga när dom kysser varandra, dom attraheras ju också av samma kön, men inte av erat kön, så jag tror att det innerst inne handlar om att ni är rädda att en bög kommer att stöta på er och ni inte vet hur ni ska reagera, vad kan det annars vara?