whodouthinkur

Jag läste precis en artikel om en 13 år ung flicka som blev bortgift i Jemen, 5 dagar efter att hon blev bortgift avled hon, hon avled av skador i underlivet från att hon blev av med oskulden, Förstår inte hur man kan ha sex med ett barn som är 13 år gammalt, i artikeln stod det inte hur gammal mannen var, men han var säkert betydligt mycket äldre än den stackars flickan. Det är inte första gången det händer att unga flickor har dött av såna skador. Den här flickan blödde till döds. Vad kommer att hända med mannen som gjorde detta mot den här stackars flickan? Han är en äcklig jävla pedofil, det är vad han är! En mördare, ett svin och ett äckel, det finns inga ord för såna människor, kunde han inte vänta med sex i ett par år? Gå ha sex på annat håll om han var så jävla kåt, hon vara bara 13 år!!

 

Hur fan kan man som förälder gifta bort sitt barn, och veta att nu kommer den här gubben ha sex med mitt oskyldiga stackars lilla barn, i mina ögon är man en hemsk förälder då, jag vet att det hör till vissa kulturer, men det är bara sjukt, ingenting annat än sjukt. Alla som har lite vett i huvudet vet att det är fel, är man så desperat efter pengar eller så beroende av vad andra människor i byn kommer att tycka om en, är ens värdighet mer värt än sin egen dotters liv? Tydligen så är det så.

 

I vissa kulturer, man är beredd att mörda sitt eget barn för att barnet, då oftast en kvinna eller flicka har dragit skam över familjenamnet. Jag läste en bok som heter levande bränd en gång för ett par år sedan, boken är en verklighetsbaserad historia om en kvinna som blir levande bränd. Hon blev det för att hon hade något på gång med grannpojken, han lovade att han skulle prata med hennes far, men han svek henne, så hon drog då skam över familjen och de brände henne, hon överlevde och blev räddad av en organisation som hjälpte henne. Det kallas visst ”hedersmord” Hedersmord my ass säger jag bara! Mördar man sitt eget barn då har man fan ingen heder i kroppen, hur fan kan man se sig själv i spegeln och leva med sig själv? Vilken nytta gör hon som död undrar jag då, hon har fortfarande gjort det som hon har gjort, även om hennes liv tas ifrån henne blir det hon gjorde inte ogjort! Du dom far eller bror kommer fortfarande ha ”skammen” över ditt familjenamn, människor glömmer inte bort vad som hände bara för att man har dödat dottern. Men det är tydligen bättre att döda henne istället för att låta henne leva och få skämmas över henne.

 

Så som jag inte förstår mig på dom kommer dom aldrig förstå sig på mig, vi lever på samma planet men i helt olika världar, jag gillar min värld, men jag önskar att den kunde påverka den andra världen mer, och få den andra världen att inse att vissa saker är bara fel och vissa saker gör man inte.

Här är ett utdrag ur boken levande bränd

Jag är en flicka, och en flicka bör gå med raska steg och ansiktet vänt ner mot marken, som om hon räknade stegen. Hennes blick må inte lyftas, inte förirra sig åt höger eller vänster på sin väg, för ifall hennes ögon skulle möta en mans, då skulle hela byn behandla henner som en charmuta, en lösaktig kvinna.
Om en redan gift granne, en äldre kvinna eller vem som helst får syn på henne ensam i en gränden utan sin mor eller sin äldre syster, utan något får i följe, utan någon knippa hö eller en korg fikon, då kallar man henne också för charmuta.
En flicka bör var gift för att få se rakt fram, för att kunna visa sig i handlarens butik, plocka ögonbrynen eller bära smycken.
Om en flicka fortfarande inte är gift när hon fyller fjorton, som sin mor blev, börjar folk i byn håna henne. Men för att kunna gifta sig bör en flicka vänta på sin tur; först äldsta dottern i familjen, sedan de följande i tur och ordning.

Varför är många människor emot plastikoperationer? Är det för att dom inte har råd med det och inte vill slösa sina pengar på att se bättre ut, eller är dom helt enkelt bara nöjda med hur dom ser ut och inte vill ändra på nånting? Jag tror ändå att de flesta utav oss har tänkt, jag skulle vilja fixa näsan, magen, brösten, eller fixa läpparna.

 

Jag ser absolut ingen fel med plastikoperationer, så länge det inte är överdrivet och inte går över en gräns. Det ska ju se snyggt och naturligt ut, det var väl syftet med skönhetsingrepp från början?

 

Många unga tjejer operarear sig för att de har dåligt självförtroende, t ex så förstorar de brösten, de gör enorma tuttar, de får mycket uppmärksamhet av killarna, men är det verkligen den uppmärksamheten de är ute efter? Känner de inte sig smutsiga och äckliga av alla slemmiga blickar de får? Jag själv och många av mina kompisar som inte har gjort några operationer kan få såna blickar på oss av killar, och man känner sig utstirrad och smutsig av dessa blickar,, man känner sig äcklig utan att ha gjort något fel, ni tjejer vet nog vilken typ av killar jag pratar om, tror att de flesta känner igen sig. När man får dessa blickar har man ju vardagskläder på sig, inga urringningar eller så. Jag undrar då hur dessa tjejer egentligen mår när de hela tiden får den typen av blickar på sig? Jag kan utgå från mig själv och säga att jag inte skulle må bra. Jag skulle känna mig värdelös, som att bara mina tuttar var värda något, vad händer med människan bakom dom här gigantiska tuttarna?

Skulle absolut inte vilja ha den typen av uppmärksamhet, eller att killar står och pratar med ens bröst istället för en själv. Jag tror att det är därför de flesta av dessa tjejer tar ut sina implantat efter något år, de inser att det var dumt att lägga i så mycket, för att inte tala om vilka ryggproblem man kan få.

 

Som sagt jag har ingenting emot skönhetsingrepp, men då ska det vara snyggt gjort, och det ska se naturligt och proportionerligt ut.

Jag låg och tänkte på en bok jag läste för något år sedan, den heter såld, och den handlar om trafficking (Människohandel i syfte av sex) Det handlar om en ung tjej från Ryssland, hon är från landet, men åker till storstaden för att tjäna lite pengar, där träffar hon en kille som lovar henne jobb som barnflicka i Sverige, som ni säkert förstår var det inget sånt jobb som väntade utan äckliga gamla gubbar...

Något jag aldrig har förstått eller kommer att förstå är hur man som kvinna kan vara bordellmamma? Kan hon inte som kvinna och som människa sätta sig i dessa tjejers situation, eller är hon bara så sjukt pengakåt? Har hon inga moderkänslor? Är hon helt enkelt en hjärtlös bitch? Har hon har varit i situationen borde hon veta hur det är! Hur kan man se så många unga tjejer utnyttjas som sexslavar dag in och dag ut, utan att agera,  bara sitta och ta emot pengar, le när dom äckliga gubbarna som är kåta kommer och vill köpa sex, många av dessa tjejer som kommer hit via trafickig är unga och oskulder, i många fall tar deras hallickar deras oskulder, tänk er vad hemskt att ens första sexupplevelse var en äcklig hallick som är gammal nog att vara ens egen pappa? USH FY! Har dessa människor ingen skam i kroppen?

Många av dom som utsätts för trafficking ärbarn och ungdomar. Dom som utsätts för trafficking kommer från fattiga länder, de blir aningen lovade att dom kommer att få ett bra jobb och bra betalt, eller så rövas dom bort mot sin vilja. Dom måste sedan arbeta länge för att kunna ”betala” av sin skuld till den som har köpt dom och äger dom. Hur i helvete kan man tro sig ha rätten att äga en annan människas liv? inte ens min mamma som födde mig och uppfostrade mig äger mig, jag äger mig själv!

Hade inte efterfrågan av äckliga svin till män funnits till att ha sex med barn och ungdomar hade trafficking inte existerat som det gör idag. Köper man sex av ett barn eller en ungdom på en bordell är man med och förstör någons liv, man gör det avsiktligt,finns inga bortförlöaringar, man tänker bara på sig själv, i mina ögon är man ett sadistiskt äckligt svin som borde skämmas! jag finner helt enkelt inga ord för dessa människor. Jag blir så arg och upprörd när jag tänker på hur många människor som lider och som har det extremt jobbigt, som skäms för något som dom själva inte kan ta kontrollen över, många av dessa tjejer som utsätts för övergrepp skäms säkert och anklagar sig själva och det ska dom inte göra. Vissa av kvinnorna som kommer hit vet att dom kommer i prostitutions syfte, men blir lurade på villkoren, de får mycket mindre pengar än vad som utlovats. Jag skulle vilja veta hur många det är per år som bara i sverige utsätts för trafficking, men mörkertalet är nog väldigt stort, och det här är ett brott som tyvärr är svårt att upptäcka och spåra, så det kommer nog fortsätta...

 

När jag redan är inne på temat kärlek kan jag skriva ett par rader om syskonkärlek.

Jag var ju ensam barn fram tills det att jag fyllde 9 år, jag tjatade alltid på min mamma att jag ville ha ett syskon, någon att leka med, det var ju så tråkigt att vara själv. Dom flesta av mina kompisar hade syskon, så jag ville inte vara annorlunda. När jag var 8 år gammal sa min mamma att hon var gravid, och att jag skulle få ett syskon, jag blev jätteglad, för äntligen skulle jag få ett efterlängtat syskon. Hon föddes när jag var 9 år gammal och fick heta Ella. Jag var väldigt avundsjuk när hon föddes, för att hon fick all uppmärksamhet av alla och jag kände mig bortglömd, eftersom jag var van vid att alltid stå i centrum, jag älskade henne men såg fort nackdelen med ett syskon. Jag kommer ihåg när hon fyllde år en gång och min morbror kom till oss, jag sprang fram och öppnade dörren, trodde han hade med sig något till mig också, han sa Nensi jag har bara nått till Ella det är hennes födelsedag, jag gick in på toaletten och var ledsen, men jag ville inte visa det för någon.

 

Jag har många gånger varit avundsjuk och fått skäll för saker som hon var skyldig till, men jag tror att det hör till som äldre syskon, det är alltid det äldsta barnets fel hahaha.

 

Idag är jag inte avis på min syster längre, vi har jättebra kontakt trots att jag är 9,5 år äldre än henne. Hon är och har alltid varit lite vuxen i sig, hon har en gammal själ eller hur man ska förklara, jag kan berätta alla mina hemligheter för henne, och jag vet att hon behåller dom, hon är en jättesnäll person, en bra lyssnare, en bra vän och den bästa systern man kan ha, Hon är rolig och charmig, och hon älskar att dansa. Hon kan baka den godaste kladdkakan i världen :) Och hon gör konstiga saker och ljud hela tiden, Jag älskar min syster jättemycket, hon är verkligen en älskvärd person, och hon är väldigt smart och ser saker från ett bra perspektiv! Jag tror att hon har lite ”förmågor” om man säger så :) Jag har alltid sjukt roligt med henne och vi skrattar hela tiden!

 

Jag älskar dig min lilla Ella, Bella, Berta, Ullaberta, UllabertaNakalerta! Jaa kärt barn har många namn! Jag är så glad att du föddes!

 

PUSS PÅ DIG MIN ÄNGEL!



Ser ni likheten? :)

 

Hur vet man när man är kär? Och hur vet man att man har träffat den rätta? Många säger att man vet det på en gång men jag vet inte om jag kan hålla med, för att jag trodde förut att jag hade träffat den rätta och det hade jag inte gjort, det var så starkt från början, så jag trodde men gud det här måste vara det! Han måste vara den rätta, ju mer tiden gick insåg jag att vi ville olika saker och att han inte var den rätta.

 

15 Augusti 2008 satt jag Nathalie och Ida hemma hos mina föräldrar på balkongen, vi drack lite och snackade skit, vid 12 tiden ringde Idas telefon, det var en kompis till henne han ville komma förbi med sin kompis, jaha vem är hans kompis frågade jag då? Jag ville inte släppa in vem som helst hem till mina föräldrar, det är en Svenne fick jag höra då. Aja en Svenne kan ju inte göra så mycket skada, låt dom komma.

 

Så kom Mikael och den här Svennen, Svennen hette David.

I början satt vi alla på balkongen och pratade, rökte och hade kul, Nathalie blev trött så hon gick och la sig i mina föräldrars rum, Mikael gick hem runt 4 tiden, han skulle upp och jobba tidigt dagen efter. Jag Ida och David satt kvar på balkongen och pratade, Ida gick och la sig i syrrans rum och David och jag var kvar, vi satt uppe och pratade till typ 6 på morgonen. Det var något med den här David, jag gillade honom och jag kände på mig att vi skulle bli väldigt goda vänner, jag visste på en gång att han skulle ha en stor betydelse i mitt liv, men på vilket sätt det skulle vara hade jag ingen aning om. Dagen efter åkte jag till Kroatien, jag var där i en vecka.

 

Dagen efter att jag kom hem träffade jag upp Ida, hennes telefon ringer och det var Micke, han var med David och ville träffas. Vi gick hem till Mickes bror och drack lite, vi satt och pratade och umgicks. Jag och David började kolla på någon film och somnade, jag vaknade kl 7 och åkte direkt till jobbet, då bytte David och jag nummer och efter den dagen började vi träffas mer och mer. För varje gång jag träffade honom fattade jag mer och mer tycke för honom, och som tur var så var det ömsesidigt.

 

Idag kan jag bara säga att jag är sjukt glad över att vi träffats, för det visade sig att jag hade lite rätt ändå, David kom att ha en väldigt stor betydelse i mitt liv, och på mycket större sätt än vad jag trodde han skulle ha. Idag kan jag säga att jag älskar dig mest av allt, du är verkligen mitt allt! Du förstår mig och har tålamod med mig, och jag vet att jag inte är världens lättaste människa att leva med, har typ ADHD! Haha.

När jag lägger mig och du ligger bredvid mig somnar jag som bäst, och när jag vaknar med dig vid min sida är varje dag en bra dag, att se dig varje morgon är en perfekt start på dagen! Du finns alltid här och stöttar mig i alla mina beslut, du är min bästa vän jag kan berätta allt för dig, jag kan skratta med dig och gråta med dig, jag vet att du finns här, du är min klippa! När jag inte är med dig saknar jag dig hela tiden, jag önskar att vi hade mer fritid eller mer semester om året så att vi kunde ha mer tid till att resa, spendera kvalitetstid med varandra och upptäcka världen tillsammans, men det gör ingenting, vi gör det i vår egen takt!

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dig och hur bra jag tycker att du är, jag hoppas däremot att du via mina handlingar kan se det, annars är du blind :)

 

Älskar dig puss på dig mitt hjärta

 

 

 

Varför ska det vara så jävla krångligt att adoptera? Och varför kostar det så mycket för? Ska det krävas så mycket tid och pengar att rädda en människas liv, att ge ett liv en möjlighet till något bra. Jag vill jätte gärna adoptera ett barn, och jag har velat göra det länge. Det finns så himla många barn ute i världen som behöver ett bra hem att komma till, och om vi har möjlighet till att hjälpa ett utav dessa barn så är det i mina ögon en självklarhet att man ska göra det. Sen förstår jag självklart att adoptivföräldrarna måste kollas upp så att de är lämpliga som föräldrar, men å andra sidan, vem kollar upp alla som själva bestämmer sig för att skaffa barn, finns massa människor därute som absolut inte är lämpade som föräldrar, men de får ändå ha barn, sen finns det många som vill ha barn men inte kan få det, men de får heller inte adoptera av andra anledningar och det tycker jag är orättvist, men livet är orättvist och det är bara att acceptera, för vad kan man göra?

 

Om jag var rik så skulle jag öppna ett hem för föräldralösa barn här i Sverige, jag skulle ta hit barn från olika länder som har blivit traumatiserade , jag skulle hjälpa dom, mitt föräldrahem skulle vara stort, barnen skulle ha tillgång till allting där, jag skulle specialisera mig på att ta hit syskon, för de ska helt enkelt inte skiljas åt, de skulle få god mat, bra personal som har någon psykologisk utbildning, men jag skulle även ha viss personal utan utbildning, för oftast har dom utan utbildning en helt annat livserfarenhet, dom har lärt sig själva istället för att sitta bakom skolbänken ,så det skulle bli en bra balans. De små barnen skulle få ha lärare där och gå på dagis, de större skulle få gå i skolan med andra barn, de skulle ha en fritidsgård, och även andra barn som inte är hemlösa skulle få komma och spendera sin fritid på denna fritidsgård, på så sätt skulle dessa barn få knyta kontakter och ha någonstans att vara på kvällarna. Jag skulle ordna fotbollsturneringar, basketturneringar, matlagningskurser, fotokurser och allt möjligt där. Jag skulle skapa en plats där barnen känner sig trygga. Det skulle jag göra om jag var rik, eller om någon väldigt rik människa bestämde sig för att sponsra min idé skulle jag vara jätteglad, det skulle vara en dröm för mig att arbeta med utsatta barn...

Har någon sett filmen The stoning of Soraya M.?

 

En otroligt vacker och sorglig film på en och samma gång.

Soraya M är en vacker 3 barns mor, gift med en man som är otrogen mot henne med horor, han slår henne framför deras barn och klagar på att dom inte har kött på matbordet, Soraya vill inte ha sex med honom och han bestämmer sig då för att koka ihop en komplott mot henne. Jag förstår inte hur man kan stena en människa till döds? Hur kan man sen säga att det är allahs vilja? Jag tror inte att det är allahs vilja att stena en människa till döds, det handlar om att vissa människor inte kan tolka saker och ting i detta fall koranen. Vilken gud vill att man ska plåga människor till döds? Jag tror inte att det finns en sån gud, bara elaka och dumma människor som utnyttjar guds namn i fel sammanhang. Det är sånna människor som gör att folk vänder sig emot islam, det här handlar mer om kultur än religion, men idioterna skyller på religionen, dom måste ha något att skylla på, då är det lättast att säga att det är allahs vilja...

Detta är en verklighetsbaserad historia som utspelar sig i Iran för 23 år sedan, historien kommer ut då en journalist åker igenom bergen och får motorstop, han åker in till byn för att fixa bilen och träffar då Sorayas moster som berättar hela historien för honom. Filmen har ett väldigt starkt budskap och starka scener, man anar hela tiden vad som kommer att hända härnäst och det gör verkligen ont i hjärtat. I Iran stenas människor fortfarande. Stening strider mot den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Iran har godkänt. Bland de dömda finns kvinnor som misshandlats, tvingats till prostitution eller nekats skilsmässa.

Fyrabarnsmamman Ashraf Kalhori, 37, fängslades 2002 och har suttit i Evin-fängelset i Teheran sedan dess. Hon är dömd till döden genom stening.

Bakgrunden till Ashraf Kalhoris öde är att hon försökte få skilsmässa, men nekades detta av en domare. Hennes man råkade i gräl med en granne, Mahmoud Mirzaei, som dödade maken.

Ashraf Kalhori beskylldes av polisen för att ha haft en affär med grannen, något hon först erkände men sedan tog tillbaka. Barnen, nu mellan 9 och 19 år, har hon inte sett sen hon greps för fyra år sedan. Hon är också dömd till femton års fängelse för medverkan till mord.

Men otroheten ska straffas med döden och avrättningen av fyrabarnsmamman var tänkt att verkställas i juli. Men hennes advokat, Shadi Sadr, lyckades få uppskov och har överklagat domen, enligt Amnesty International.

I iranska fängelser sitter sex olyckssystrar och två olycksbröder till Ashraf Kalhori. Dödsdomarna har kommit till Amnesty Internationals kännedom via iranska människorättsaktivister.

– I några fall har advokaterna lyckats få uppskov eller resning, säger en expert vid Amnestys
huvudkontor i London.

Två av de dödsdömda uppges ha blivit tvingade till prostitution, som exempelvis den misshandlade Kobra Najjar vars man var heroinmissbrukare. En kund till henne dödade den drogberoende mannen. Mördaren dömdes till döden (dock inte genom stening) men benådades av offrets familj sedan han betalat kompensation, eller blodspengar, till dem.

Kobra Najjar dömdes till åtta års fängelse för medverkan till mordet på sin man och till döden genom stening för otrohet. Hon har avtjänat sitt fängelsestraff och dödsdomen kan verkställas när som helst.

En nådeansökan har lämnats in för Kobra Najjar, uppger Amnesty som genom en internationell kampanj mot steningsstraffen hoppas kunna rädda de dödsdömda i Iran. Stening strider mot den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Iran har ratificerat.

Men grundregeln i den iranska strafflagen är att gifta män och kvinnor som begår äktenskapsbrott straffas med döden genom stening (dock med några undantag, exempelvis för gifta kvinnor som har en affär med en minderårig). Ogifta får ett relativt sett ”lindrigare” straff i form av piskrapp.

Men steningsdöden för den som är gift och otrogen ska verkställas på det mest plågsamma tänkbara sätt: den dödsdömda grävs ned i marken och stenarna som kastas ska enligt strafflagen ”inte vara så stora att de kan döda en människa genom ett eller två kast, och inte heller så små att de inte kan kallas för stenar”.

Några bilder av de dödsdömda har Amnesty International inte fått tillgång till.

År 2002 utfärdade rättsväsendet i Iran ett moratorium (tillfälligt stopp) för avrättning genom stening. Men enligt Amnesty avrättades en man och en kvinna på detta vis i maj i år vid en begravningsplats i Mashhad i östra Iran.

 

Texten hämtad ur www.fffi.seFörenade föreningar för et fritt iran. 

 

Vad är det som driver en människa till att begå självmord? Går det så långt att den människan inte längre ser något hopp om livet alls? Tänk om man har barn då? Är inte barnen anledning nog att fortsätta leva och kämpa? Även om man inte har barn så finns det anledningar till att leva. Jag vet inte jag har aldrig haft självmordstankar, men självmord i mina ögon är ju att ta den enkla vägen ut, man orkar inte kämpa mer, man har det jobbigt i livet och då bestämmer man sig för att begå självmord eller? Varför tar man då inte den tuffa vägen, man tar tag i det jobbiga, det finns ju mycket hjälp man kan få och man är sällan ensam även om det ser ut som det just när man har det jobbigt.

 

Fakta om självmord i Sverige

 

• 1 500 personer dör varje år till följd av självmord.

• Var 6:e timme tar en person sitt liv

• Varje år dör över tre gånger så många i självmord som i trafiken.

• Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år.

• 25% av alla dödsfall i åldersgruppen 15-44 orsakas av självmord.

• Varje självmord kostar samhället 18,6 miljoner kronor.

• Samhällets kostnad för självmord är mer än 74 miljarder kr/år.

 

Tänker inte dom som begår självmord på vilken sorg dom lämnar till dom som lever kvar? Eller bryr dom sig bara inte, eller har dom inte tänk på det, utan bara på sig själva?

Jag vet inte, jag vet ingenting, jag ser bara det från mitt eget perspektiv för att jag inte vill dö, jag älskar livet och jag vill leva länge och bli en jättegammal pigg tant med massa barbarn som springer runt och sprider glädje...

 

 

Alla skillsmässor påverkar barnen på ett eller annat sätt, jag tror inte det spelar någon roll hur gammal man är när ens föräldrar bestämmer sig att de ska skiljas, man blir påverkad ändå.

 

Man kan bli deprimerad och man kan anklaga sig själv, jag tror att de flesta barn anklagar sig själva i alla fall när dom är små. När mina föräldrar skiljdes kommer jag inte ihåg om jag trodde att det var mitt fel, men jag vet att jag tyckte att det var jobbigt. Jag var 6 år gammal. Jag önskar att jag kunde minnas hur jag kände då, men det känns som att jag har förträngt vissa delar av mitt liv och hur mycket jag än vill minnas så kan jag inte det. Det kanske är lika bra, men jag är så jävla nyfiken så det ger mig ingen ro. Men skitsamma, det kanske en dag bara dyker upp man vet aldrig.

 

Jag kan bara säga att deras skilsmässa har påverkat mig på ett positivt sätt, den har gjort att jag har lärt mig av deras misstag, Jag vet vad jag ska undvika för att det inte ska bli dåligt i mitt förhållande, jag vet ju inte allt vad jag bör undvika, men en hel del saker vet jag, jag vet vad man måste jobba på och när man går över gränsen. Jag tror verkligen på kärlek och att man kan leva med en partner livet ut, jag vet även att det inte är en dans på rosor, det är något som man ständigt måste arbeta på för att det ska fungera, jag vet att båda måste ge och ta, i vissa perioder kanske man måste ge mer, i andra ska man bara ta. Jag är väldigt glad över att jag blivit påverkad på det sättet jag blivit, jag kunde ha blivit påverkad negativt, och haft problem när det kommer till att stadga mig med min partner, att jag tex inte vill förlova mig eller flytta ihop, kanske aldrig gifta mig eller skaffa barn, för att jag är rädd att mina barn kommer gå igenom samma sak, jag är sjukt glad över att jag inte blivit påverkad på det sättet.

Men även om jag hade blivit påverkad på det sättet tror jag att jag skulle komma ut från den onda cirkeln, för jag är väldigt positiv och försöker alltid hitta en bra lösning på saker och ting, jag skulle nog inte tillåta mig själv att tycka synd om mig själv så mycket och bara tänka på hur det var för mina föräldrar, och vara rädd att samma sak kommer att hända mig, livet går ju vidare och jag är inte mina föräldrar. Det är inte mitt förhållande heller, det är deras, och mitt är mitt. Man kan påverka väldigt mycket och se till så att vissa saker inte händer, man kan inte undvika allt, men en del, det gäller dock att vara uppmärksam. Jag har väldigt bra kontakt med min mamma jag tror att det är därför jag ser på deras skilsmässa så som jag gör, vi pratar öppet om allting och jag lär mig mycket av henne hela tiden, utan att hon kanske ens vet om det för det är inte så att hon sitter och säger Nensi, det är si och så lär dig, gör aldrig ditten eller datten, hon berättar något för mig, och jag analyserar och ser för och nackdelar.

 

Hur som helst, det jag ville komma fram till var är att om ett äktenskap inte fungerar så bör man skilja sig, ett barn kommer inte att må bättre av att leva i ett dåligt äktenskap, den kommer att bli påverkad hur som helst, den kommer att höra er bråka och kalla varandra för massa saker, och vad kommer den då ha för bild av t ex respekt, hur ska man då lära barnet att det är fult att säga t ex du är dum i huvudet, när den säger, men du säger ju det till pappa? Hur förklarar man det? Hur förklarar man att det är inte okej att skrika så fort man blir arg, försök prata först, men du och pappa skriker ju! Barnen kan bli stressade, sova dåligt och må dåligt. Det är inte okej att hålla ihop bara för att man har barn, det viktigaste vid skilsmässor är att föräldrarna inte snackar skit om varandra när barnet är i närheten och att man ger barnet mycket kärlek och uppmärksamhet och pratar med den. Sen kan man försöka hålla god min vid överlämning och så för barnets bästa.

En gång otrogen alltid otrogen, är det verkligen så? När man är ung vet man inte vad kärlek är, på något sätt kan jag förstå unga som är otrogna, men inte i vuxen ålder. Är man i vuxen ålder otrogen en gång så tror jag att man kommer att vara det igen.

Varför har man ett förhållande med en människa om man ändå är otrogen, är man så jävla egoistisk och bara tänker på sig själv då? Har man inget samvete?Hur kan man se den människan i ögonen och säga jag älskar dig! Älskar man verkligen en person om man går bakom ryggen på den?

 

Jag tror inte att det är själva doppet som gör så ont, utan sveket, man har ju förtroende för sin partner ush! Om man har ett förhållande och känner att man inte har lekt av sig, då får man göra slut och gå leka av sig, svårare än så är det inte, du sårar mer genom att vara otrogen än att göra slut, för det första sviker du ett förtroende, den människan du har svikit kan komma att ha svårt att lita på andra personer på grund av ditt svek, och det är inte riktigt schysst va? Dessutom kommer sanningen alltid fram, förr eller senare....

 

Sätt dig själv i situationen innan du går och är otrogen, skulle du vilja att din partner gick bakom din rygg och hade sex med andra? Skulle inte du känna dig sviken då? Sen förstår jag inte hur man kan förlåta otrohet, i mina ögon är det som att säga okej det gör inget att du var otrogen, jag älskar dig mer än vad jag älskar mig själv, jag respekterar dig mer än mig själv, jag kan inte leva utan dig, jag tycker man är svag om man förlåter sånt! I mina ögon är man desperat om man förlåter otrohet, jag förstår inte hur man kan förlåta sånt, hur kan man lita på människan igen? Ett förhållande bygger ju b la på kommunikation och tillit, och om man är otrogen så har man varken det ena eller det andra. Alla ni som är otrogna mot era partners borde skämmas, ni är hundar och odjur! Äckel....

 

 

Varför faller så många i sina unga år för grupptryck? Många börjar röka eller dricka på grund av grupptryck, vissa gör mycket värre saker. Det är sällan grupptryck leder till något bra, varför vänder man inte negativismen i grupptrycket till något positivt? Varför blir inte grupptrycket sluta röka eller, sluta dricka det är inte bra? Jag vet inte varför det inte är så, och jag kommer antagligen aldrig få ett riktigt bra svar på det heller. När jag var ung och gick på högstadiet började jag röka själv, fyfan vad dum i huvudet jag var. Jag hörde att de vuxna sa jag måste ta en cigg för att lugna nerverna, och jag ville se hur det kändes att lugna nerverna, mina 14 åriga nerver haha. Jag stal en cigarett av min mamma, gick in på mitt rum, öppnade fönstret, lutade mig ut och tog ett bloss, utan att hosta, jag hade tittat på hur mamma gjorde och jag lyckades göra som hon, jag kände mig så vuxen, smart och busig, alla som känner mig vet att jag älskar att busa, än idag vill jag busplinga på dörrar och springa hahah

 

Jag började röka och sa det till mina kompisar, de ville också testa, och vi alla tjuvrökte, sen åkte jag till Kroatien och rökte gräs, jag kom tillbaka från semestern och berättade för mina kompisar, alla testade det förutom en tjej, hon vågade verkligen säga nej jag vill inte, och jag vill inte vara med er när ni röker eller har rökt på! Det är väldigt modigt av en 14 årig tjej att säga, hon vågade säga ifrån till skillnad mot de flesta, men ändå trodde många att hon var den värsta bland oss, tvärtom hon var den bästa, hon var den som redan då visste rätt från fel och hon skämdes inte över det. Varför är inte fler unga så starka? Min syster är så, och det är jag riktigt glad över, hon vet vad som är rätt och vad som är fel, hon varken faller för grupptryck eller skapar grupptryck!

 

Det är oftast i tonåren man faller för grupptryck, det händer säkert ofta i vuxen ålder också, men inte i lika stor utsträckning, det måste vara för att man vet bättre, och man har en livserfarenhet, man har gjort massa saker och vet vad saker och ting kan ha för konsekvenser. Det jag däremot har svårt för bland vuxna är mobbing, vuxenmobbing, det är värre än när ungar mobbar varandra, vuxna borde ju veta bättre men konstigt nog så gör dom inte alltid det...

 

Jag har märkt att det har kommit mer och mer bögar på sista tiden, är det för att det har blivit populärt bland unga killar att vara bög eller har det helt enkelt blivit mer accepterat och dom vågar komma ut mer?

 

 

Jag har absolut ingenting emot bögar, eller lebbar för den delen, alla har rätt till sin egna sexuella läggning.

En sak kan jag säga om dom, dom har jävligt bra klädstil, dom hänger med i svängarna och håller sig uppdaterade om det allra senaste. Dom är sköna och har bra humör, varför är så många straight killar anti dessa bögar, känner dom sig hotade eller? Vad får dom ut av att förnedra eller misshandla en bög? En bög är lika mycket människa som alla andra, bara att han attraheras av samma kön,är det verkligen så hemskt? Det är lite dubbelmoral för ni tycker att lebbar är så sexiga när dom kysser varandra, dom attraheras ju också av samma kön, men inte av erat kön, så jag tror att det innerst inne handlar om att ni är rädda att en bög kommer att stöta på er och ni inte vet hur ni ska reagera, vad kan det annars vara?

 

Det är få människor som har haft bra vänner livet ut.

Jag själv har 2 st som jag kan säga dom här 2 tjejerna är mina riktiga vänner, resten är kompisar. Jag litar på dessa 2 tjejer och vet att dom inte är avundsjuka eller vill mig något illa, dom är båda brutalt ärliga mot mig och jag mot dom. Jag tror att det är ärlighet som gör att man kommer längst. När jag var lite yngre var vi flera tjejer som umgicks, alla snackade skit om alla, man ville inte gå på toaletten för att man visste att nu kommer dom snacka skit om mig, vad är det egentligen för vänner? Det är inte vänner, jag vet att flera av dom här tjejerna fortfarande snackar skit om varandra men ändå kallar dom sig bästa vänner. Jag skulle idag inte snacka skit om min bästa kompis, när jag var yngre gjorde jag det men det är ingenting jag är stolt över idag.

 

 Är det något som stör mig hos min vän så säger jag det till henne rakt ut, sen kan jag beklaga mig till en annan, men då vet hon i af vad jag tycker, och då är det inte skitsnack, så sa min kompis Nanna och hon har faktiskt rätt. Varför är det så mycket skitsnack bland tjejer är det på grund av avundsjuka eller något annat? Och om manvet att ens kompisar snackar skit och har sårat en, varför lämnar man då inte dom? Handlar det om trygghet? Att vilja tillhöra någon/något? Eller osäkerhet, man vågar inte ställa dessa kompisar mot väggen och fråga vad dom håller på med?

 

Idag kan jag säga att jag är glad att att vi alla inte umgås, hellre har jag få men riktiga vänner än många men falska, jag tror att dom flesta av oss kommer till den punkten i livet då man inser vilka som är ens riktiga vänner och vilka som inte är det, men hur många utav oss bryter med dessa vänner och hur många fortsätter att umgås med dom ändå?

 

Är det lika mycket skitsnack bland killar, eller är dom mer ärliga och säger rakt ut vad dom tycker, dom bråkar och sen lägger dom det bakom sig, det känns som att det alltid är mer intriger bland tjejer.

 

Många människor man tror är ens vänner är bara någon på vägen i ens liv, det är få som kommer gå samma väg som en själv i livet, och ju längre man går på vägen kommer fler och fler korsningar, och efter varje korsning försvinner någon....

 

Jag älskar verkligen Sverige, det är ett sjukt bra land att bo i, man har mycket möjligheter, och man får hjälp om man hamnar fel. När vi kom till Sverige fick vi någonstans att bo, vi fick mat på bordet och tak över huvudet, och jag fick gå i skolan och lära mig svenska och massa andra ämnen också.

Så det jag inte förstår är alla dessa människor som utnyttjar det till sin fördel, giriga egoistiska människor är vad dom är, ta till exempel som dom jobbar svart och vid sidan om det har de soc eller a kassa, jävla fattiglappar!! Jobba vitt och betala skatt! Du vet aldrig när dina egna skattepengar kan komma att göra dig själv gott, hade alla gjort så hade Sverige varit i konkurs, och vi hade inte haft möjlighet till att ha det så bra som vi har det här, vi hade inte haft soc, eller a kassa, dina barn hade inte fått gå i skolan gratis, och inte heller ha gratis vård! Vissa människor är verkligen parasiter, skäms dom inte? Jag förstår dom som inte kan jobba på grund av sjukdom, eller dom som är gamla,att dom lever på soc, men unga och medelålders människor som gör så, det är inte okej. En annan sak jag inte heller förstår är människor som inte vill jobba, som bara klämmer ut unge efter unge efter unge för att få mer bidrag av staten, jag har ingenting emot att betala skatt, men jag vill inte att mina skattepengar ska gå till äckliga parasiter, dom får gärna gå till äldreomsorg, ungdomar och annat bra. Tyvärr kommer det alltid att finnas människor som vill utnyttja ,men det roliga är att dom kommer ju att få betala tillbaka på ett eller annat sätt, dom kanske skadar sig på jobbet där dom jobbar svart hur förklarar man då skadan om man t ex jobbar svart på en byggarbetsplats? arbetsgivaren har inga som helst skyldigheter då, eller åker fast för att dom jobbar svart finns olika sätt att få tillbaka på. Vad är det som gör att vissa människor inte kan skilja rätt från fel, har inte deras föräldrar lärt dom att det är fult att stjäla? För det är exakt vad dom gör.

När jag växte upp fick dom Svenska barnen alltid göra mer roliga saker än vi invandrarbarn. Våra föräldrar tjatade alltid mycket mer på oss om allt, och vi skulle hjälpa till hemma mer också än Svenska barn.

Jag kommer ihåg när jag var 9 år gammal och gick hem till min Svenska kompis, hon bråkade med sin mamma för att hon inte fick gå ut, hon tjafsade emot jättemycket och sa såhär till sin mamma: Du är dum i huvudet! För det första, hur kan man säga så till sin egen mor? För det andra, hade jag sagt det till min mamma hade jag fått mig en fet örfil, och den hade varit välförtjänt kan jag säga idag. Men hon kunde alltid vara mer ärlig mot sin mamma än vad jag kunde vara för hon var inte rädd för sin mamma.

 

Vart går gränser mellan respekt och rädsla för sin föräldrar? Vill en förälder att man ska ha respekt för den eller att man ska vara rädd för den? Jag var i af livrädd för min mamma, fast jag hittade på massa bus ändå, jag visste att det skulle medföra konsekvenser om mamma fick reda på det, vilket hon oftast gjorde, men det där lilla hoppet om att hon inte skulle få reda på det gjorde så att man vågade.

 

Jag kommer ihåg att mina svenska vänner kunde säga till sin mamma jag sover hos Nensi ikväll, och hennes mamma ringde aldrig till min mamma för att dubbelkolla det, hon litade på sin dotter. Så fort jag skulle sova över någonstans ringde mamma alltid och kollade med min kompis mamma om det var okej att jag sov där, och sen ville hon ju självklart veta att jag verkligen skulle sova där jag sa att jag skulle sova. Men att min mamma ringde upp och kollade upp det, betyder det att hon bryr sig mer om mig än vad min svenska kompis mamma bryr sig om henne, eller handlar det bara om att min svenska kompis mamma litar mer på henne än vad min mamma litade på mig?

 

Varför är det så att dom flesta Svenska barnen slipper städa hemma, medan vi invandrare måste hjälpa till med tvättstuga, dammsuga, diska mm.? Är det för att det är mer jämställt i Sverige, att kvinnan hemma gör lika mycket som mannen, att allt hushållsarbete inte förväntas av kvinnan och då behöver hon inte ta hjälp av barnen? Eller tvingar invandrarföräldrar sina barn att städa och göra massa hushållssysslor för att lära barnen att ta mer ansvar från det att dom är små, eller för att dom själva blev tvungna att göra massa saker och då ska självklart deras barn också göra så? Om min mamma bad mig om hjälp fanns i min världsbild inte uttrycket, jag vill inte, eller jag orkar inte, utan man gör som man blir tillsagd av sina föräldrar och man tjafsar inte emot, för då blir det bara värre och man får ännu mer att göra bara för att man tjafsar emot hahaha.

 

Hur kommer jag att vara mot mitt barn? jag är ju uppvuxen i Sverige fast med invandrarmamma som tvingade mig att göra massa invandrarsaker, kommer jag automatiskt att till viss del tvinga mina barn att göra vissa saker som dom inte vill? Det tror jag att jag kommer att göra, för idag är jag ändå glad över att min mamma lärde mig hur man t ex tvättar kläder och lagar mat, men jag tror att det är viktigt att hitta en bra balans också, så att det blir rätt och att barnet vet varför den gör vissa saker.

 

 

Fördomar

 

Vi har alla fördomar, vi har fördomar mot b la djur och andra folkgrupper varför har vi det egentligen? Jag ska berätta en historia om när vi var i Egypten och mina fördomar mot muslimer väcktes upp och jag blev rädd.

 

Vi var i Kairo och hade hittat en taxichaufför som skulle köra oss hela dagen, när dagen och utflykterna började närma sig sitt slut bjöd han hem oss. Han heter Mohamed, och är i 60 års åldern.

Han sa nu har ni sett allt förutom mitt hem, jag skulle vilja att ni följde med, jag tittade på David och sa, David tänk om det sitter typ 5 män i lägenheten, och våldtar mig och sen dödar dom oss och säljer våra organ på svarta marknaden? David tittar på mig och säger aaa och försöker säga att vi inte vill missa bussen tillbaka till Sharm El Sheikh. Mohamed säger men jag bor bara 5 minuter härifrån, så ni kommer inte att missa bussen, i nästa sekund kommer det fram en ung kvinna klädd i sån svart arabklänning, jag vet inte vad den klänningen heter så jag döper den till arabklänning, den är heltäckande, hon har även slöja på sig. Mohamed presenterar henne som sin fru, hon sak visa oss hem till dom, eftersom Mohamed måste jobba lite till. När hon sedan leder oss över motorvägen, och försöker stoppa bilar mitt på motorvägen för att vi ska gå över säger jag, tänk om hon har en bomb under klänningen och vi dör här, eller om hon bara leder oss in i en lägenhet där dom sen dödar oss. Vi fortsätter i alla fall att gå, vi kommer till ett bostadsområde precis bakom motorvägen, gatorna är små och trånga, människor sitter på marken, gamla och unga, dom tittar på oss, ler och vinkar nyfiket, vi ler och vinkar artigt tillbaka. Vi fortsätter att gå lite längre fram och hans fru Sara går in i en port, precis utanför porten får jag en chock, en man sitter på gatan och slaktar en get! Mitt på gatan i Kairo!!! Vi går upp för en smal smutsig liten trappa. Längst upp, genom fönstret ser man att det är fullt med sopor och skräp på taken, vi kommer in till dom, och det är rent,, Sara tar in mig i rummet och ger mig en klänning som jag ska ta på mig. Utan att protestera tar jag på mig den, hon visar mig till badrummet där jag kan tvätta av mig lite snabbt. Vi sitter lite och pratar med Sarahs bror, han förklarar att hon är 19 år gammal och att hon är Mohameds tredje fru, han är alltså gift med 3 st på samma gång. Sarah kommer in med soppa och annan mat, i soppan ligger det en stor köttbit, David skämtar och säger det kanske är geten från när vi kom! Jag åt inte av soppan. Jag åt lite av det andra och det var gott.

 

Efter ett tag kom Mohamed och tog oss tillbaka till busshållplatsen, vi gav hans 2 barn lite pengar och betalade honom lite mer än vad vi kommit överens om, vi fick en tur i Kairo utöver det vanliga, vi fick se hur dom har det, hur dom lever och vi fick ta del av en fin gästvänlighet, jag hade så dåligt samvete över att jag tänkte sådär som jag gjorde när han bjöd hem oss, och jag skämdes. Nu försöker jag alltid att inte ha fördomar mot människor, men det är svårt när man hör allt hemskt som pågår runtom i världen, jag vet att man inte ska dra alla människor av viss religion eller visst ursprung över en kant, men många utav oss gör det ändå. Vad kan vi göra tillsammans för att minska på alla dessa fördomar?

 

 

Vad är det som gör att vissa blir mer svartsjuka än andra? Blir dom som inte blir svartsjuka svartsjuka fast dom kan dölja det bra eller blir dom helt enkelt inte svartsjuka? Vad är det som väcker känslorna, jag läste lite om svartsjuka häromdagen och i artikeln jag läste stod det att män och kvinnor är lika mycket svartsjuka, men att kvinnors rädsla och svartsjuka kommer ifrån att dom är rädda att deras man ska bli förälskad i en annan kvinna, medan mäns svartsjuka och rädsla handlar om att dom är rädda att kvinnan kommer att ha sex med en annan man. Till vilken gräns är det okej att vara svartsjuk, och när har man gått över gränsen? Handlar svartsjuka om förtroende till sin partner eller till själv? Har den ens något med förtroende att göra eller har den att göra med sitt egna självförtroende och sin självkänsla? Smittar svartsjuka av sig? Alla människor upplever någon gång svartsjuka, men hur många av dom som är svartsjuka vet om att dom har ett problem och är villiga att jobba på det, och sen undrar jag hur många som skyller ifrån sig och får partnern att känna skuld? Jag tror att när det går så långt att man hela tiden får sin partner att känna skuld, och att den är värdelös är man sjuk i huvudet.

 

Svartsjuka människor är kapabla till att slå sina partners och misshandla dom psykiskt, jag tror nästan psykisk misshandel är värre än fysisk, visst känner man sig säkert förnedrad om man blir slagen, men jag tror inte det kan jämföras med psykisk misshandel, man blir hela tiden nedtryckt och får höra att man inte är värd något, till slut tror jag att om man får höra det tillräckligt mycket så börjar man tro på det, men då undrar jag varför låter man sig själv bli plågad på det sättet, varför låter man någon annan få en att må så dåligt? okej att du älskar din partner, men är han eller hon verkligen älskvärda när dom sårar dig så mycket och får dig att känna dig som en värdelös skit som ingen vill ha? Kan en person som säger att den älskar dig göra så mot dig? Vem ger den människan rätten att förnedra dig, i mina ögon är det man själv som ger partnern rätten. Varför lämnar man inte en person som gör att man mår psykiskt dåligt, älskar man inte sig själv och ser man inte själv hur mycket man är värd?

 

Många frågor, mindre svar. Jag kan bara utgå från mig själv och säga att jag aldrig skulle låta någon förnedra på mig på det sättet, jag älskar mig själv för mycket för det!

Är fattiga människor bättre människor än rika?

 

Jag låg och tänkte på rika och fattiga människor igår kväll, på vad skillnaden är förutom att den ena är rik och den andra fattig. Varför är det så att en fattig människa gör mer för sina medmänniskor än en rik människa, det enda dom rika kan bidra med är pengar, medan dom fattiga bidrar med mer, dom bidrar med en erfarenhet, alla vi som har det bra ställt vi vill ju inte ha det dåligt ställt, just därför kommer en den fattige lämna ett djupare intryck.

 

Om man tex åker utomlands och går runt och utforskar i det land man befinner sig i, oftast träffar man på lokalbefolkning och man pratar med dom, en fattig människa kommer att bjuda hem dig, han kommer bjuda på mat och dryck, även fast den egentligen inte har råd att göra det, den kommer att ge dig den sista koppen kaffe, eller den sista brödskivan, som han egentligen sparade till kvällsmiddag. Den fattiga kommer att visa dig runt om i området där han bor och presentera dig för alla grannar han träffar ute på gatan. Min tanke då är skulle en rik människa göra så? Skulle en rik människa dela sin sista tugga med dig? Jag tror inte det, vad tror ni? Jag tror att fattiga människor är lyckligare än rika människor, en rik vill bara ha mer och blir girig, medan en fattig är glad över vad han har, han uppskattar vad han har, han har några få men kära ägodelar, medan en rik har massa och köper nya hela tiden, en rik ser inte samma värde i saker och ting som en fattig. När man åker utomlands och ser på människor är det oftast dom fattiga som ler åt en eller kanske vinkar och kommer fram och pratar, jag tror helt enkelt att fattiga människor är bättre människor, jag tror att dom har en bättre själ och är villiga att hjälpa till mer än rika människor.

 När en människa bli rik över natten, tänker man att den människan borde förstå, den borde hjälpa till mer och göra bra saker, vara en bra rik mäniska, och hjälpa till mer, men oftast blir dom vidriga, och ser ner på alla som inte har lika mycket pengar som dom.

Om man ser hur en fattig människa bor, hur lite saker den har hemma jämfört med oss, och sen ser man hur en rik människa bor, och vilka coola saker den har hemma jämfört med oss, så kommer den fattiga människan lämna ett djupare intryck än den rika, jag kommer att känna med den fattiga, och jag kommer mer att uppskatta det jag har i mitt liv, jag vet att det låter hemskt att säga så, men det är så det är för dom flesta av oss.

 

Jag säger inte att alla rika är dåliga människor, men jag gör ändå en jämförelse för det pratas ofta om skillnaden mellan rika och fattiga...

 

Mamma är bäst, finns ingen som kan jämföra sig med mamma, när man är sjuk och mamma kommer och klappar en på huvudet och säger neda mama, då vill man bara börja gråta!

 

Min mamma är den starkaste kvinnan jag känner, hon fick mig när hon var 18 år gammal.

Hon skilde sig när hon var 24, hon lämnade mig i Bosnien i ett par månader, för att komma till Sverige och jobba ett par månader och tjäna pengar så att vi skulle ha det bättre. Under tiden bröt kriget i forna Jugoslavien ut, jag i Bosnien mamma i Sverige. Jag kommer ihåg hur dom vuxna människorna brukade fråga mig lite sådär elakt Nensi var är din mamma då? Även fast dom visste var någonstans hon var, i Sverige svarade jag glatt, när kommer hon tillbaka då, frågade dom sådär skadeglatt, som om hon aldrig skulle komma tillbaka, om 3 månader sa jag glatt och fortsatte leka med mina kompisar, ovetande om de vuxnas grymhet.

 

Kriget var nu igång, min mamma var i Sverige, vi fick alltid sova med dubbla kläder ifall vi skulle vara tvungna att tillbringa dagen i skyddsrummet. Jag började sakna min mamma mer och mer, vi brukade prata i telefon och hon skickade kläder och godis till mig från Sverige, jag kommer ihåg att hon skickade gummiormar och laktris, laktis smakade jättekonstigt.

 

En dag när jag cyklade sprang en kompis fram till mig och sa, Nensi din mamma är här, jag svarade, säg inte så du vet mycket väl att min mamma är i Sverige, och han sa men din mamma är här, hon står utanför din farmors hus och väntar på dig! Jag trodde ju inte på den här kompisen, men jag hoppades på att hon skulle stå där. Jag fortsatte cykla och skulle snart svänga i korsningen till min farmors gata, från korsningen till farmors hus är det en sisådär 50 meter. När jag svänger in ser jag en kvinna i rosa jacka och långt krulligt hår, DET ÄR MAMMA! Hon har kommit tillbaka för att hämta mig!!! Hon älskar mig! Jag var nog världens gladaste unge då. Jag cyklade fram och kramade om henne och pussade på henne, jag kommer ihåg att när hon skulle gå på toa så satt jag utanför och väntade, jag hade ju fått tillbaka henne, och jag skulle aldrig mer förlora henne!

 

Mamma var tvungen att fixa pass åt mig, och köpa biljetter och sen skulle hon ta mig till Sverige. I Sverige kan barn lämna leksaker i sandlådan och ingen kommer att stjäla dom, Sverige är ett bra land tänkte jag då 6 år gammal.

 

Nu ska jag återberätta samma historia fast ur mammas perspektiv

 

Kriget bröt ut och mamma var i Sverige jag var hos mina farföräldrar och mamma visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde varken stanna kvar i Sverige eller åka ner till Bosnien och hämta mig, eftersom alla vägar till Bosnien var avstänga. Landet var i Kaos, människor dog och man var helt enkelt i chocktillstånd. Hjärnan kunde inte acceptera att vårat vackra land var i krig. Hur länge kommer kriget att pågå, vad kommer att hända, och när kommer man kunna åka ner? Vågar hon vänta lite till och se vad som händer? Det kanske lugnar ner sig? Tänk om det blir värre och jag missar chansen att hämta hit min dotter tänkte mamma. Hon kunde inte längre bo hos sin mammas kompis, hon hade inte ett heltidsjobb och kunde inte bidra med ekonomiska hjälpmedel, det kändes helt enkelt inte rätt för mamma att bo kvar där.

 

Det började komma mer och mer flyktingar till Sverige, så mamma gick till polisen för att anmäla sig som flykting och få en plats på en flyktingförläggning. Polisen ville att mamma skulle lämna ifrån sig sitt pass, hon skulle få tillbaka det om 2 år igen. De förklarade att om hon anmäler sig som flykting och lämnar landet, har hon ingen rätt att komma tillbaka till Sverige de nästkommande 2 åren. För mamma var det oacceptabelt. Hon kunde inte lämna ifrån sig passet, det skulle betyda att hon inte skulle kunna åka och hämta mig, i hennes värld fanns bara ett beslut, att åka till Bosnien och hämta mig. Mamma lämnade polisen och åkte hem, började planera en resa ner till Bosnien. Hon var redan sjuk av oro och saknade sitt barn så mycket. Bara tanken på hennes barn fick hennes hjärta att blöda. Alla människor runtomkring tyckte att det hon var vansinnig som skulle åka ner till ett land i krig. De tyckte att hennes barn är tryggt hos sina farföräldrar och att ingenting kommer att hända mig. Men mamma ville bara ha mig hos sig, det var hennes enda alternativ, oavsett vart någonstans vi var.

 

Via kontakter lyckades mamma ordna en resa ner till Bosnien. Resan tog 5 dagar, dom var tvungna att åka massa olika omvägar. Mamma kom hem till mormor på dag 6. Jag var hos min farmor och mamma trodde att jag var i skolan, men skolan var stängd på grund av bombanfallen. Mamma träffade min lärarinna och berättade för henne att jag skulle skuta skolan där, att hon planerade att ta med mig till Sverige. Sen gick mamma till farmor, men vi var inte hemma, farfar visste inte var vi var, så mamma stod utanför huset och hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen, hon var omtumlad av resan och samtalet med läraren. Hon ville bara träffa sin dotter. Bakom hörnet dök det upp en flicka på en cykel och det tog några sekunder för mamma att förstå att den flickan var hennes dotter. Mamma kramade om mig hårt, pussade på mig och grät, och hon skulle aldrig släppa mig ifrån sig, aldrig någonsin!

 

Mamma Fixade pass åt mig, och tog mig till Sverige. Jag är så sjukt tacksam över det, över att jag fått möjligheten att bo i ett så bra land som Sverige, där man har så sjukt mycket möjligheter, man kan göra vad man vill. Varje gång jag åker till Bosnien och ser hur korrupt allting är och hur svårt människor har det blir jag bara ännu mer glad över att jag inte bor där, att jag hade den turen att komma bort därifrån, och det är allt tack vare min mamma! Hon är helt enkelt bäst! Vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans, Gud vet att jag inte var ett av hans bästa barn, och jag vet att jag inte var lätt att ha och göra med i mina tonår. Men mamma fick till slut pli på mig, och idag är jag stolt över den människan jag blivit.

 

Älskar dig mamma! Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar dig!

 

 

 

 

Det finns 2 typer av pappor, bra pappor och dåliga pappor. Bra pappor är dom som tar hand om sina barn, som pratar med dom och tar hand om dom, och är engagerade i sina barns liv dom papporna som bygger upp ett band med sina barn. Sen kommer dom dåliga papporna in i bilden, en sån som min egen. När jag var 6 skildes mina föräldrar, min pappa är sjöman, så han har aldrig varit där så mycket ändå, mina barndomsminnen av honom är få, men det är fina minnen, och bra minnen. Det är mina minnen av honom som vuxen som har gjort att han är en dålig pappa. Hade han varit död hade jag kommit ihåg honom som en bra pappa, men han lever och har gjort mig besviken flera gånger, så det gör honom till en dålig pappa.

 

Jag förstår inte hur man som en vuxen människa kan skita i sitt barn, de är ett liv som man själv har varit med och skapat. Vad är det som gör att man tar avstånd från sitt eget barn, att man inte ringer sitt barn för att fråga hur den mår och hur den har det? Att man inte ringer när ens barn fyller år och säger grattis på födelsedagen, hur mår du? Jag har i många år undrat om det är jag som har gjort något fel, om det beror på mig, jag har ringt honom ofta, och pratat med honom, jag har till och med frågat rakt ut: Älskar du inte mig? Varför hör du aldrig av dig, om du inte vill ha någon kontakt med mig så kan du säga det rakt ut, då vet jag och kan gå vidare med mitt liv, då slipper jag känna att jag jagar dig, han har då svarat jo jag älskar dig jättemycket, du är min dotter och jag kommer att bli bättre på att höra av mig. Japp då har han skärpt sig, han har då ringt 2 gånger under ett år för att kolla läget, sen har det bara blivit som förut igen, och så har det pågått i flera år, tills jag till slut sa fuck it! Nu skiter jag i det här, jag behöver inte honom i mitt liv, jag har det mycket bättre utan honom, jag har en låtsaspappa som har varit med och uppfostrat mig och tagit hand om mig. Jag behöver inte min biologiska pappa, jag har det bättre utan honom, för det enda bra han har gjort i sitt liv är att han har skapat mig!

 

Det har snart gått ett år och jag har inte hörts med honom, jag har bytt mobilnummer och inte meddelat honom mitt nya nummer, för det är bättre såhär, han har inte gjort någon bra nytta i mitt liv hittills, och han kommer inte att göra det framöver i tiden heller. När jag får barn kommer mina barn ha en bra morfar dvs min låtsaspappa! Jag har varit både arg och ledsen, men nu bryr jag mig inte längre, och sen jag bestämde mig för att skita i honom har jag mått mycket bättre inombords,jag känner mig bra, och jag känner mig starkare, jag mår bättre psykiskt och har fått bättre självkänsla. jag borde ha skitit i honom för länge sen, men det var något inombords i mig som inte gav mig någon ro, men nu känner jag att jag har ro, jag har accepterat läget och det är jag riktigt glad över.

 

 

 

Jag har funderat lite på det här med män kvinnor kulturer och religioner, och jag fastnade vid islam.

Varför är det så att dom flesta arabländerna har så skev kvinnosyn? att kvinnan tex ska ha burka eller slöja? Vi bor i Sverige anpassa dig för fan!

 

Du som man stirrar på andra kvinnor, men din kvinna ska ingen få se därför har hon burka eller slöja, slöjan kan jag till viss del förstå, den är inte lika farlig, men burkan kommer jag aldrig förstå.

 

Att mannen nästan alltid går 10 meter framför kvinnan, som bär på matkassarna och har barnen hos sig, medan han själv har en tandpetare i munnen och händerna bakom ryggen, Vad är det för man? Sen har vi importdelen, många av dessa män hittar inte en fru här i Sverige därför importerar dom en stackars ung kusin från sin by som dom tar hit, som inte har en aning om hur det fungerar här i Sverige, hon föder deras barn och lever i fångenskap, Hon blir slagen, får göra alla hushållssysslor hemma, ta hand om barnen, medan mannen går ut med sina kompisar, spelar fotboll, går på matcher och restauranger med sina kompisar, den här stackars frun sitter bara hemma, träffar ingen förutom mannens släkt, jag vet att det inte är så för alla, men det är så för många, vet själv ett fall där det är så, eller där det har varit så, och jag skulle inte bli förvånad om det fortfarande är så, dessa män är i mina ögon riktiga svin och ingenting annat, dom är inte män!

 Kommer ihåg när vi var i Egypten, då kom det flera familjer till stranden, hur såg det ut? Jo alla hade exakt samma mönster, kvinnan iklädd i en lång klänning och niqab (niqab täcker hela ansiktet förutom ögonen) mannen klär av sig hoppar in i havet med sin kusiner eller kompisar, medans kvinnan sitter i den här heltäckningsklänningen och niquab, hon sitter i solen och det är varmt, ute är det ca 30-35 grader varmt. Hon tar av sig skorna, viker upp byxorna under klänningen och doppar fötterna i havet, hon fotar männen som badar och svalkar av sig. Då är min  fråga Varför ska inte dessa kvinnor få ha samma rättigheter till havet som männen? Om det handlar om att hon inte ska visa kroppen, köp en Burkini till hennes då, det är en bikini som täcker kroppen, men den är ju tajt, så det går ju inte för vi andra kommer se hur din frus kropp ser ut i all fall! Någon kankse kommer att tända på just din fru, ush så hemskt att någon annan tänder på din fru medans du går och tänder på andra!! Ush jag blir verkligen arg på sånt... Enligt mig ska en kvinna oavsett religion ha samma rättigheter som en man, vi är alla människor och vi lever tillsammans på denna jord, då ska vi ha rätt till samma saker. Detta inlägg är inte riktat mot alla muslimer utan bra dom som är sjukt religiösa, fundamentalister.  Jag vet att det har med deras kultur att göra också, men dom skyller på att det är religionen och det är väl fel det också....

Något jag har funderat lite på och som stör mig otroligt mycket på är när människor är rädda för vad andra tycker om dom. WHO GIVES A FUCK?? Är du så jävla osäker på dig själv att du måste rätta dig efter vad andra människor tycker och tänker om dig, att du inte kan göra vissa saker som du själv vill, för att andra människor kommer att tycka, eller säga den där människan är konstig hon/han gör si och så. Varför lever inte människor sitt eget liv, och skiter fullständigt i vad andra tycker om dom? jag vet inte men i mina ögon ser det ut som att man då behagar andra, och inte sig själv i första hand,

Vad är det värsta som kan hända om man skiter i vad folk man inte bryr sig om har för åsikter om en, och vad dom säger bakom ens rygg? Man vet väl själv bäst hur man är som person ska inte behöva förklara sig inför andra.... Jag förstår när man ber om någons åsikt, det är en helt annan femma men om jag inte frågar dig vad du tycker då skiter jag i vad du tycker, behåll ditt skit för dig själv. Oavsett hur mycket du försöker behaga andra människor kommer det alltid finnas dom som tycker och tänker saker om dig, du kan inte behaga alla, så behaga dig själv i första hand! Alla kan inte tycka om en, och man själv kan inte tycka om alla så är det bara.

Bland annat folk som luktar äckligt, det finns något som heter deodorant, det är till för att man inte ska svettas och lukta äckligt, om du själv tycker om din äckliga svettlukt betyder det inte att människorna i din omgivning gör det! Samma sak med personer som använder stark parfym och verkligen duschar i parfym, det finns folk med allergier, och era parfymer luktar inte gott bara för att ni själva tycker det! Jag säger FYYYYYY PÅ DIIIG!!!


Sen finns det människor som skryter om sig själva, det måste nog vara det värsta, som försöker få sig själva att framstå som bra och perfekta, när man vet att det inte är perfekt bakom ytan, det är lite roligt hur folk försöker bygga upp massa fasader runtomkring sig och sitt liv, som att dom har mycket pengar, eller att dom bara äter ett visst speciellt kött, att dom åker iväg någonstans och inte har det bra, men kommer hem och säger att det var jättebra, sen börjar dom klaga över hur det egentligen var, dom är otrogna mot sina partners, deras partners flörtar med andra, Dom lever snålt för att kunna ha en bra bil att visa när dom åker på semster till sina hemländer, dom bygger stora hus i länder där som bara tillbringar en sommar, anpassar sig inte till landet dom bor i och en hel del andra saker, listan kan göras lång. Utåt sett vill dom bara visa att ååå vi har det så himla bra, jag har en sak och säga BULLSHIT! Du bullshittar dig själv i första hand!


Det är lite roligt hur man kan se på folk hur dom är, hur vissa är fega ja sägare, har inga egna åsikter, blir miniatyrer av sina partners eller vänner, kan aldrig säga JAG tycker utan istället säger VI tycker si och så, folk som inte har några egna åsikter borde inte få yttra sig alls, dom sitter ju bara och repeterar som papegojor! Sen finns dom sköna människorna dom säger precis vad dom tycker och tänker, dom säger det rakt ut, det är så fler människor borde vara, om vi sitter och pratar om något och du inte vågar säga vad du tycker då ska du bara vara tyst, inte öppna munnen när du är själv med din bästa kompis och snacka skit! VÅGA STÅ FÖR DINA ÅSIKTER! Förstår inte varför det finns så många människor som inte vågar stå för sina åsikter,?du kommer inte att dö om du tycker annorlunda än någon annan, ingen kommer tycka att du är konstig för att du tycker annorlunda, Vad kan man lära sig av en jasägare? Ingenting, varför ska man vara omringad av jasägare? Vad har dom att tillföra i ens liv? Ingenting! Jag tror dom kallas för fegisar.Jag kallar dom för fegisar! En av mina bästa vänner Nanna har sällan samma åsikt som jag, hon säger alltid vad hon tycker och tänker, och det uppskattar jag som fan, vi brukar ha heta diskussioner om allt möjligt och det är roligt kan jag lova er, hon är en person som man lär sig något utav, och som tillför med mycket bra saker! Hon ör en NEJ sägare hahahaha....



Sen finns det störda människor tex våldtäktsmän, djurplågare, och såna psykiskt störa människor, dom tänker jag inte ens ta upp, tar bara upp dom vanligaste som jag tror att vi alla har stött på och stört oss på...

Jaa det här var bara en liten del av mina tankar, finns så mycket och jag orkar inte skriva allt...

Idag åkte jag buss och fick mig en rejäl chock, en kvinna skulle gå på och jag hjälpte henne med barnvagnen, och vad såg jag i hennes barnvagn? Jo hon hade lindat in sin lilla bebis på ca 3-4 månader så han låg raklång insvept i ett lakan, han var som en liten mumie, då undrar jag hur har man som kvinna, och som mor i dagens samhälle ha hjärtat att binda sitt lilla barn sådär? Hur skulle du känna dig om din man kom och lindade in dig i ett lakan så att du inte kunde röra på dig? I mina ögon är det barnmisshandel och inget annat! Jag gick av bussen och började fundera på vad jag precis hade sett och blev bara mer och mer arg på den här kvinnan, vad fan ger henne rätten att linda in det stackars barnet sådär? Tar hon råd från sin gammelmormor som säger att man ska linda in sina barn så att dom inte ska riva sig eller att dom känner sig trygga i små utrymmen eftersom bebisar är vana vid att ha det trångt i magen? Vissa människor ska fan inte ha barn så är det bara, kan du inte ta hand om barnet, och ge det kärlek och frihet att RÖRA på sig, då är du inte lämpad som mor, så är det bara! Det känns som att många idag skaffar sig barn som en accessoar, som ska passa in på deras idylliska familjebild, men dom tänker inte på att det här barnet har känslor och att det behöver frihet, det behöver samma saker som vi själva behöver för att överleva och ha det bra.

 

Jag har en nära vän, hon och jag brukar ofta prata om barn och ofta leder det till heta diskussioner, men det är bara kul, sist hade vi en diskussion om omskärelse, jag är helt emot det, det gör ju ont på barnet, och jag tycker absolut inte man är mindre hygienisk bara för att man har förhud på snoppen, det finns ju tvål och vatten och man duschar ju varje dag och tvättar sig noggrant som kille, jag är för förhud iaf! Jag tror att många som gör en omskärelse på sina barn gör det för att det tillhör deras religion, att det kanske är en sed att göra så vad vet jag? men är det inte dags att sluta ta med alla dessa hemska traditioner,, vill ditt barn göra en omskärelse låt honom bestämma det själv i vuxen ålder, vad är det som säger att det gör mindre ont på ett barn? Bara för att han inte kan förklara hur ont det gör, betyder det inte att det gör mindre ont? Hade omskärelse varit så bra så hade väl mer än bara 15% av världens män varit omskurna?

Lite information om oskärelse

• Ingreppet sker oftast så tidigt i livet att de som blir omskurna inte själva har möjlighet att välja om de vill bli omskurna. Inom judendomen sker omskärelsen endast 8 dagar efter födseln, och inom islam vanligtvis innan puberteten.

• Varje kirurgiskt ingrepp medför en risk, om än liten, och även i länder med fullt moderna sanitära förhållanden har förekommit fall där omskärelseingrepp har fått allvarliga följder.

• Viss forskning har pekat på att omskärelse kan motiveras medicinskt då den minskar risken för peniscancer hos män och cervixcancer hos kvinnor. Senare har man konstaterat att det inte är omskärelsen i sig som är avgörande, utan möjligheten och intresset för en god intimhygien. Judar, med tradition av god intimhygien, har en låg frekvens av cervix- och peniscancer, oavsett om de är omskurna eller inte.

• En studie från 2005 indikerade att omskurna män i lantliga delar av Afrika löper hälften så stor risk att smittas med HIV.Observationstiderna har dock varit korta, som regel två år, och huruvida detta är applicerbart på andra folkgrupper är ej etablerat.

• En omskuren penis blir mindre känslig för stimulans, bland annat beroende på att man vid ingreppet skär bort tusentals sexuellt känsliga nervändar - cirka 10 procent. Dessutom innebär det att talgkörtlarna på förhudens insida avlägsnas. Eftersom ollonet utsätts för nötning från kläder och hud efter ingreppet härdas huden och blir grövre. Därmed går ytterligare en del av känsligheten förlorad, och i vissa fall förloras möjligheten till att uppleva orgasm.

• Förhuden är en starkt erogen zon som innehåller mycket känselnerver. Penisens mest finkänsliga områden sitter i förhuden och skärs oftast bort vid omskärelse, helt eller delvis, vilket leder till minskad sexuell upplevelse.

Vissa rön hävdar dock att det inte går att påvisa vare sig förhöjd eller försämrad känslighet på grund av omskärelse.

• Omskurna män löper ökad risk för urinrörsförträngning som kan leda till njurskador.

• En omskuren penis är, till skillnad från vad en vanlig myt säger, inte mer hygienisk. Ollon och urinrör lämnas mer exponerat för smuts och baktierieangrepp och den antibakteriella och skyddande funktion som så kallad smegma ger saknas på en omskuren penis. På nyfödda kommer ollonet i ständig kontakt med urin och avföring på grund av avsaknaden av förhud.

 

 

 

 

 

Efter flera månaders funderande på om jag ska börja blogga så har jag nu bestämt mig att ge det en chans, så nu tänkte jag, nu kan jag lika gärna slösa tid på att själv skriva istället för att bara läsa andras bloggar, har ju blivit lite beroende men  det blir kankse lite som en dabgok som man kan läsa och se tillbaka i tiden.

 

Jag kankse ska berätta lite om mig själv?

Nensi heter jag, bor i Tyresö med min pojkvän David. Just nu pluggar jag till Löneadministratör min utbildning är klar i slutet av maj, det är en ettårig utbilgning. Efter det hoppas jag på att kunna börja arbeta som löneadministratör på ett bra företag.

 

Något jag tycker är avslappnande och väldigt roligt är att laga mat och läsa böcker, när man läser en bra bok känns det som att man hamnar i en helt annan värld och man glömmer bort allt i sin omgivning. Tyvärr har jag inte haft så mycket tid för läsning på grund av skolan, men snart så kan jag börja läsa igen :)

När David kommer hem från jobbet kommer han att mobba ihjäl mig på grund av bloggen hahaha.

 

Vad bloggen ska handla om är inte bestämt än, jag återkommer med det sen.